Det var en vacker eftermiddag i April 1866 jag anlände till höfdingen Temateawas ah och aflemnade mitt introduktionsbref. n ?pah? är en miniatyrstad, mer eller mindre befästad, inom hvars vallar eller palissader en viss stam lefver och en sådan peh är naturligtvis större eller. mindre för de olika stammarne, men likväl alltid trångbyggd och öfverbefolkad. Hvarje familj eger en vhar?, det är ett hus, vanligen bestående af blott ett rum, utgräfdt en eller två fot i jorden med ett sluttande tak, räckande nästan till marken, närmast liknande ett aftaget hustak, placeradt der. Byggnaderna äro primitiva men starka och varwa, En vänlig pah, eller der med europåerna allierade stammar lefva, är beskyddad af i toppen tillspetsade palissader, men en befästad dylik eger förträfflig fortifikation och är i många fall, ehuru de inödda ej ega artilleri, nästan ointaglig, iföljd af dess naturliga läge. Vi äro för närvarande i en vänlig pah. Min värd, en välbyggd, ja vacker, man af omkring 40 år (jag har aldrig än mött en Meori som kunde säga hura gammal han är — besynnerligt nog de ba ingen tidräkning), klädd i europeisk kostym och sandaler af fint flätadt hampstrå, hvilade på en väl flätad matta vid mitt inträde, men reste sig och mottog mitt bref. Efter att ha läst det bjöd han mig välkommen med ett hendslag och Te na koe, pakeha! Teno koutou, na pakeha (God dag, främling! Jag helsar er, hvite man!?) Hyddans innebyggare, tolf eller tretton, unga och gamla, stodo genast upp och, utan att vara dertill uppfordrade, helsade mig med Te na koe, pakeha!?