2(1yx, NyvUKEN dag Iran dag, ar Iran ar, i d Ires från Europa i utbyte mot landets pr a I dukter, eger Nya Zeeland. Och den rac 8 I hvars herravälde ännu i mannaminne vi t oinskränkt, den är väl värd att noga obse n vera, sedan, om vi undantaga Nordamer a kas indianer, ingen annan af Försynen me mörk hy begåfvad kan dermed jemfi ras. Jag har sagt att de infödda ka las -?Maori?, men har ej kunnat, till mi t I tillfredsställelse, utröna hvadan detta nam I härleder sig — en saga gängse bland dei elatt de äro så benämnda efter den, om a I fabulösa, åtminstone utdöda fågeln ?Moa? a li jemförelse med hvilken en kondor eller e tlörn är att endast betrakta såsom en spari hök, hvilar på alltför lös grund att kunn antagas. De tillhöra troligen Malaj-famil jen och äro stora, starka, välbyggda sam öjda för ett verksamt lif. Deras färg ä ej svart, ej heller brun, och varierar blan de olika stammarne, men i allmänhet när mast lik zigenarnes i södra Europa; jag ha funnit deras hy mörk som en kastanj oci ljus som den af en vanlig brunett. Ögone: äro mörka, fulla af lif, djupt liggande och i d flesta fall blixtrande, tydligt nog bevisand att de äro passionerade i kärlek som i hat ; I men bland de flesta ?vänliga infödda? ha jag sett, om jag så får uttrycka mig, skrat tände? eller leende ögon, bjudande genon dessa ?hjertats fönster? den främmande et fröjdefullt välkommen; — tänderna är hvita och reguliera. Under vanliga omstän ng uttrycka deras anletsdrag inger vildhet — de ingifva snarare förtroende och tillit än motsatsen. De äro förträfflige sjömän, ha håg för åkerbruk och, med ge vär i handen, ha de bevisat engelsmännen at! Ide äro både modiga soldater, djerfva angripare och förträffliga skarpskyltar. Deras språk är poetiskt, bildrikt och öfverflödar Ipå allegorier och liknelser och är ej säljan konstrueradt efter Gamla testamentets profeters stil, då de vid publika tillfällen tilltala en folkmängd eller när de i skrift uttrycka. sig till vänner eller fiender; de sätta högt värde på: poesi och musik och lräkna bland sig sjelfva flere lyriska skalder, hvilka utöfva ej ringa inflytande. Den urgamla seden att pricka eller tatuera? ansigte och kropp, hvilken Herodotus berättar existerade både i Thracien och Lydien, är här bland dem bibehållen, ehuru på sednare åren missionärerna förmått kristna föräldrar att afstå derifrån å döpta barn. Emellertid äro i närvarande ögonblick nästan alla fullvuxna personer mer eller mindre märkta med dessa outplånliga prickningar. Tatuering? — jag känner ej ett bättre uttryck för denna operation, ehuru namnet härleder sig från Tahiti — är en religiös ceremoni, eller rättare utförd med religiös vördnad, enär den tatuerade personen derigenom är supponerad vara ställd under beskydd af en mäktig gud. Jiki kallas denne ännu af de oomvända i stor vördnad hållna gudaperson, och hvarhelst jag sctt hans afbild har den varit det mest ogudliga och fulaste beläte man kan tänka sig, med ett mordiskt grin och en ansigtsformering i jemförelse med hvilken Quasimodos är skön — Maorerne likna derutinnan alla andra vilda racer, att de förena iden om hög styrka och mäktig visdom med den största möjliga fulhet och vanskaplighet i deras afgudabilder. En god tatuerare är en konstnär inom sin stem och högt värderad, och det är ingalunda en småsak att genomgå denna karakteristiska märkning — tvärtom så ytterst pinsam att det åtgår många år att bli fullkomligt tatuerad, börjande i barndomen och ofta ej slutande förr än i mannaäldern och jag har hört af personer söm börde ve:a hvad det är, sedan de genomgått hela processen, att ingen man kunde utstå den sörfärliga pina, förorsekad genom en nåls djupa och täta instickande i köttet, der den qvarlemnar ett slags bläck, vore han ej förunnad vissa tider för tillfrisknande. Jag kan väl förstå detta, ty jag såg en man af Herkules styrka och spartanskt mod ihänderna på en dylik ?konstnär?, när blod flöt i stor qvartitet. Tatueringen är för en Maori hvad titlar, ordnar och värdigheter äro för en europå — den visar vid första ögonkastet hurudan hans sociala ståndpunkt är. Uti detta äro de märkbara. Ehuru de, ej, som Hindostanerna, äro indelade i kaster och det ej finnes bland dem så absolut rangskilnad som mellan en bramin och en paria och ehuru det står nästan hvar och en öppet att uppnå en högre rang, betecknar likväl hans tatuering både hvad han var när han föddes och hvad han är den dag vi se honom. : Det finnes tjugo eller trettio olika graderingar af krokiga, räta, konvexa och konkava linier, cirklar, halfeirklar, ringormar, kors, parallelogrammer och fantastiska slängar, hvilka alla utvisa ett visst persovligt eller stamvärde. Det är mig omöjligt att beskrifva dessa utan ritningar, och jag vill derföre ej försöka. Kungen (ty de missnöjda erkänna en Maori-kung) har endast räta horisontella och perpendikulära linier, hvaremot en Rangatira? (höfding) bar en oärdlig mängd krumelurer öfver hela kroppen. Styrelsesättet inom en stam är helt och hållet patriarkaliskt och höfdingen kan disponera öfver allt hvad stammen eger, men tager vanligen råd af underhöfdinsarne. Inom en stam existerar fullkomlig sommunism så länge de bo tillsammans och nöfdingen förordnar allt arbete, säljer och söper efter behag. Deras qvinnor äro vanigtvis hållna till det lägsta och styfvaste arvete och äro uti allt underdåniga mänen, för hvilka de utan knot slafva. En tam innehåller ibland 3 till 4000 perso. ter och varierar till 100 eller 150, kanke äfven mindre. RA OO OB GK OF KR Det var en vacker eftermiddag i April 866 jag anlände till höfdingen Temateawas ah och aflemnade mitt introduktionsbref. in ?pah? är en miniatyrstad, mer eller nindre befästad, inom hvars vallar eller alissader en viss stam lefver och en sådan ah är naturligtvis större eller midre för fa. lila. akenavanno tron filngl ller AT