Marsorkenen, hvilken qvarhöll denskna va relserna härstädesi flera dagar. Scdau stor men var öfver hitkom Suva-chefen för at — enligt Fidjibruk — försöka skrämma sit till hvad han med goda ord aldrig kunna erhålla, nemligen tyg. eller: andra. varor, ersättning för den icke förglömda resan til Bau, månader förut. Han började för der skull tala om att Nagara var hans och ati Egerström icke hade rättighet att bo på hans Jand, såvida han icke betalade honom derföre. Egerström bevisade dock chefen — hvad denne naturligtvis förut visste — att ön tillhörde Koroduadua och hans: bröder, då den för 20 år tillbaka köptes ef konsul Williems. Chefen ville, detta oaktadt, ej apphöra att tala om sia eganderätt till ön och då han, på upprepade tillsägelser, ej ville gå härifrån blef för Egerström intet amnat öfrigt än att kasta ut honom på gården, i pen att han då skulle aflägsna sig. Den hallstarrige chefen återvände dock, förnyande sina förra påståenden, hvarför Egerström gaf honom ett knytnäfveslag på hvardera ögat, hvilka fällde den store krigschefen till marken och förmådde honom att hastigt ta till flykten, medtagande såsom trof från kalabaliken?, en hälft af Egzerströms skjortbröst. — Då chefens folk — hvars antal var öfver 100 — sågo hans igensvullnade ögon och hörde hvad som vållat detsamma ville de i sitt raseri genast hittåga för att utkräfva hämd, men 2 hvita män, som för stormens skall varit qvarlig gande härstädes, voro då vid tillfället ibland infödingarne, och på dessas varningar, att vi hade fullt upp med vapen och färdiga till ett kraftigt försvar, förmådde de fidjianerna ett ändra sitt beslut. De beslöto dock slutligen att hittåga tidigt följande morgon, om byilket vi blefvo underrättade af de omnämnda hvita?. Under natten uppblåste dock en för infödingarne gynnande vind, af hvilken de begagnade sig för att afsegla; hbvadan vi, som. emellertid lagat i ordning våra vapen, i stället att-se dem framför hu