lig hjelp till rättvisa, om man, såsom de flesta, är nog olycklig att icke kunna hjelpa sig sjelf — om man nemligen har aldrig så rätt; men saknar förmåga under tillfälliga missgynnande omständigheter att göra denna rätt gällande. Skall icke missnöjet öfver omöjlighet i detta fall äterverka på den mindre insigtsfulles aktning för lagarne? — Utan tvifvel skall det så, och lägger man härtill den omständigheten, att förskaffande af rättegånvgsbjelp ännu endast är möjlig för dea förmögnare, då den obemedlade ju icke kan betala rättegångsbiträden, så är ju denna sak för närvarande en den. afskyvärdaste penningfråga, som lägger all fördel i den förmögnares vågskål, och ett mål, på så sätt utageradt mellan en rik och fattig man, vunnet törhända endast i följd af den rikes advokats-insigter, icke på grund af verklig rätt, mäste hos den fattige framkalla en outsäglig känsla af sin hjelplöshet, och föda mycken bitterhet mot lyckligare lottade samt så i sin mån bidraga att öka svalget mellan samhällsklasserna. Att aktningen för lagskipningen under sådana omständigheter icke kan bli stor hos den vinnande är tydligt nog. Han skell se i lagen icke längre det som skyddar allas: rätt, utan ett framgångens privilegium för den rike och kunnige. Denna fråga har många gånger ventilerats offentligt, och insändaren skulle önska att den slutligen bebjertades af män med förmåga att verka derför, och vi tro att hela landet skulle glädjas öfver införandet af en rättshjelp; som kunde göra till en sanning det löttesrika uttrycket: Likhet inför lagen! Rättsvän. TN a oe a RR Jr