Aftonbladet – 24 oktober 1866, sida 2

ita den förgiftade kötteller fiskbit, som lifvit honom ti!lkastad. Sämtidigt blef ock kapten Cases förträffliga hund förgiftad, nen något mordbrandsiorsök blef dock ej af, emedan Serua-chefenvid samma tid blef össläppt. Fidjianerna omtalade sedermera afsigten med hundförgiftningen, hvilken de icke gjorde någon hemlighet utaf, sedan de återfått deras store, nästan till döds förskrämde, krigschef, hvilken, under några månader efter sin befrielse, endast talade om de fruktansvärda åskor krigsskeppet innehaft, och hvilkas verkan han hade bevittnat under kringresan om Viti Levu. Utom den helsosamma skröck krigsskeppet injagade hos infödingarne, var det orsaken till att vi blefvo uta: med våra besvärliga grannar, nusilangaboerna, hvilka hvarje dag, utom när de voro belägrade af sina fiender, som inträffade ofta nog, marscherade hitöfver för att stjäla hvad de kunde komma åt, eller förarga oss med sin efterhängsenhet och upptåg. Hafvande i godt -minne allt det onda de tillfogat Egerström, kunde de: ej tro annat än att hans förnämsta klagomål på krigsskeppet skulle bli emot dem. De inbillade sig tillika, att Egerström vidtalat deras fiende Koroduadua att anfalla deras by från landsidan, på samma gång det befarade anfallet från sjösidan, genom krigsfartyget, skulle ega rum. För att undgå den hotande faran att få sin reträtt afskuren och-i följd deraf blislagta-. de till sista man, beslöto de, i förskräckelsen, att sjelfva uppbränna och förstöra sin by, hvilket ock utfördes, under dånet af trummor och muskötsalvor, hvarefter deinskeppade sig på sina canoter-öeh flydde till en vänskaplig by, några mil! längre bort. En tid derefter gjorde vi ett besök vid ruinerna af den förstörda byn, hvilket för mig isynnerhet var af intresse, enär jag då för första gången såg på hvad sätt fidjianerna befästa sin byar. Em stormande fiende har först att öfverstiga en hög palisadering, hvarefter han befinner sig framför en djup och bred graf, fylld med vatten och full