Aftonbladet – 23 oktober 1866, sida 2

Då man från några håll inom vårt land vört förordas införandet af samma valmetod, som i Danmark nu finnes använd för landshinget, kan det vara af något intresse att erfara huru man af den erfarenhet man nu har i Danmark bedömer dennas. k. Andreska valmetod. Feedrelandet yttrar derom följande: ?Medan vallagen kan sägas ha någorlunda väl bestått sitt första prof och derigenom otvifvelaktigt vunnit något större tillit och popularitet, än den hittills egde, tro vi näppeligen att det sistnämnda kan sägas om valsättet, som nu användts vid åtskilliga val under loppet af 11 år, men hvars besvärlighet och orimlighet man erfar för hvarje gång man använder det, så att dess popularitet snarare kan sägas oupphörligt sjunka, än stiga. Detta är så mycket ledsammare, som den är en original dansk uppfinning. Vi ha förut försyndat oss genom att antaga, att idn först uppstod i England och blott upptogs och vidare utfördes här; men vi afbedja högtidiigen denna synd och erkänna, hvad sannt är, att man för såväl tanken som dess utförande har att tacka geheimeetatsråd Andres skarpsinne och fyndighet. Att tanken är genial, faller oss ej in att neka; men frågan om dess brukbarhet anse vi ingalunda besvarad, Vimedgifva, att den innebär en utväg att förhindra, att en öf verlägsen majoritet alldeles undertrycker minoriteterna; men vi påstå å andra sidan, att den gifver de sednare en orimlig makt, som är upplösande och förstörande för det politiska lifvet, och vi påstå att, liksom den är så svår att fatta och lära sig, att den aldrig kommer att tränga ned till folket, utgången också i följd deref alltid blir underkastad tillfälligheter, hvarmed ett godt valsätt aldrig bör vara behäftadt. Om någon uppfinningsförmåga förtjenar namnet doktrinär, så är det förhållandet med denna. Kol söka i korthet bevisa detta påstående. Hvad är ?doktrivärt?? Det är — för att använda ett gammalt uttryck — den teori, som synes vara ganska riktig och äfven formelt är det, men som använd in praxi gifver ett annat resultat, än man väntat. Hvad är nu teorien för det Andreska valsättet? Det är individens frihet. De enskilde, som vid allmänna val ej mot majoriteten kunna någonting gecomdrifva, skola genom denna valmetod sättas i stånd att göra sig gällande; de skola, genom att förena sig — förutsatt att deras antal motsvarar den tillfälliga proportionen mellan antalet röstande och antalet af dem, som skola väljas, eller hälften deraf — kunna genomdrifva ett val. Men hvad är nu det praktiska resultatet? Det är, att minoriteterna visserligen uppnå, hvad man till deras förmån åsyftat, när de, som sagdt, uppnå halfva antalet — ty understiga de detta, så vinna de alls ingenting — men att den individuella friheten dock, för att genomdrifva någonting, under detta valsätt mäste uppoffras i vida högre grad än under det vanliga. Minoriteterna måste förena sig om en man, hvilket — som vi straxt skola visa — ej blott kan, men i allmänhet måste blifva mycket svårt, och majoriteten måste likaledes underkasta sig det mest slafviska tvång. Den måste, för att ej mista all betydelse, ej blott förena sig om en kandidatlista, utan om de särskilda namnens inbördes ordning på listan. Den ene väljaren mäste skrifva af efter den andre, utan hänsyn till om han föredrager den ene Kandidatens val framför den andres; utan hänsyn till, om han hellre skulle underlåta att rösta å ett af de uppställda namnen eller ej. Ingen vågar rubba ett namn från den plats, det vid ett profval eller en majoritetsomröstning erhållit; ty gör han det, så blir utgången alldeles oberäknelig, så kunna minvoriteterna förskaffa sig en sådan inflytelse på valet, alt majoriteten nästan försvinner. I stället för attutvidga denindividuella friheten, kräfver detta valsätt således af individerna den strängaste disciplin, en sådan afsägelse af ens fria vilja, en sådan subordination lunder de majoriteter, som finnas inom flerTtalets och minoriteternas kretsar, ait den I blir nästan olidlig, att individen tycker sig ha förlorat all: rätt och blifvit en röstmaskin i andras hand. Men ett valsätt, som I väcker en sådan känsla, kan omöjligen beIhaga dem, af hvilka det skall envändas, loeh derför ej heller väcka förtroende eller vinna fasthet. Det är, som vi anmärkt, en utväg som kan brukas vid val der den talrikaste samfundsklassen, hvilken här i lan.Idet på köpet är den minst upplysta, eljest . skulle öfverrösta eMer utesluta de anära; r men naturligare vore det att uppnå samma ? I resultat på anvat sätt, genom ett verkligt d gruppeller klassval. Vidare låter det visserligen teoretiskt vac? I kert att säga: enhvar kan genom detta val få just den person vald, som representerar hans åsigter, om han blott sätter dennes namn främst. på valsedeln och derjemte tillfälligtvis ett så stort antal andra väljare, som motsvarar hela eller halfva proportionstalet, gör likaledes. Men låt oss nu se, hur det praktiskt förhåller sig med de val, I hvarom här är fråga, politiska val, val till by lagstiftande församlingar. Om blott en skall väljas, såsom vid folketingsvalen, så väljer man efter bästa förstånd bland dem, som 3 Jenmäla sig, och åtnöjes naturligtvis med den bästa, eftersom ingen bättre finnes; a l men öfverallt, der blott en skall väljas, dlkan Andreeska valsättet ej användas, der .. I måste vanligt majoritetsval nödvändigt ega rum. Det tillämpas således blott när flera väljas. Men när åt en valkrets öfverlåtes att välja flera, så får dermed hvarje välY jare eller valman inom kretsen rätt att medverka till fleres val. Detta är så mycket naturligare, som de individer natorvligtvis Ptläro fä, hvilka anse sina äsigter i ett och allt rent och klart representerade af en enda a person; man kan vara ense med en annan men i mycket, i grundåsigten, i hufvudriktningen af hans politiska verksamhet, och doek vara oense med honom i afgöh I randet af många enskilda frågor; man kan