Aftonbladet – 22 oktober 1866, sida 2

der utrop af förtjusning, stoppa i flaskorna något af deras fängst, stodo de, med hän. derna för munnen, för att dölja sitt half. qväfda skratt. Oaktadit vär ensamhet kunde vi lefva nöjda med vår verld om vi endast fingo vara i fred för infödingarnes ondska och kitslighet. Nu äro de dock hygegligare än de voro innan min hitkomst, ty kriget emellan bergsoch kustboer bar under detta år förts lamt från ömse sidor och underhandling om fred har pågått sedan 3 månader tillbaka. Kristendomen vinner dessutom mer och mer terrain, och ehuru följderna deraf ta lång tid att visa sig hos ett så ostyrigt och sjelisväldigt folk som Fidjianerna, så kunna vi dock hoppas, att lif och egendom för framtiden bli mera respekterade af dem än hittills. Kannibalismen, föga trodd i Europa, har, under det 5-äåriga krig som härstädes rasat, utöfvats i stor skala. Hundratals menniskor, vanligtvis krigsfångar, ha blifvit uppätna, och då Egerström nyligen var på en resa ner åt kusten såg han hopar af menniskoben ligga på sjöstränderna utenför Fidjianbyarna. Ionan krigets början voro i derna trakt 8 betydliga byar, af hvilka nu icke fiones en enda qvar, ty dels ha de förstörts och dess jnvånare med dem, dels ha invånarnes antal förminskats och ås öfriga flytt och slagit sig ihop med andra byalag längre bort, utom krigets område. Vid min hitkomst fanns blott en by qvar, ef förenämnde 8, nemligen Nusilanga, en 12 mil härifrån, vid en liten flod, som utfaller i en vik, bildad af Viti Levu i N. V, och Nagara i 5. Jag hade: blott varit här några få dagar, då några Nusilango-män, som varit härstädes på arbete och i betaluing af Egerström mottait en yxa, på hemvägen varseblefvo en af eras fiender, en bergsbo, hvilken smög om