Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 2

larne en mängd sysslolösa fidjianer, hvilka, sedan de med leende min och handslag likaledes helsat, följde oss lika troget som trasuvgar en positivspelare. Af en språksam amerikansk plantageegare fingo vi slutlizen veta, att ett stort antal fidjichefer hade sammankomst med engelska konsuln, uti Fidjiankyrkan. Följaktligen styrde vi kosan till nämnde kyrka, glada öfver att så snart få tillfälle att bese Fidjis förnämsta personager. Inkomna i kyrkan sågo vi ungefär 40 stycken fidjianer, hvilkas enda beklädnad bestod af ett bomullseller Fidjityg viradt om lifvet, sitta på golfvet. Framför dem sutto vid ett bord engelska konsuln och hans sekreterare, den sednare tjenstgörande såsom tolk emellan konsuln och den 8. k. Fidjikungen, Thakumbeau, hvilken för det mesta förde ordet på fidjianerpas vägnar, emellanåt aflöstaf in bror Ratu Draningbaka och några af e andra förnämsta cheferna, Ehuru jag i Queensland hade tiilfälle att se hundratals af Australiens infödingar, var dock åsynen af dessa fidjianer för mig något nytt och intresseväckande. Deras långa, ljusbruna, kraftiga gestalter tillkännagåfvo vighet och styrka; deras för det mesta vackra anletsdrag utvisade mildhet och intelligens, men hvad som framför allt anslog främlingen var deras åt alla sidor glorielikt utstående prydliga hår, som väl förtjente beundran och atund från mången europe. Näst Thakumbau beundrade jag mest hans omnämnde broder Ratu Draningbaka, hvars likhet med vår kuvg Carl XV i sanoing var förvånande. Efter sammankomstens slut började jaj efterhöra bästa sättet att hitkomma, oci hade slutligen lyckan att träffa Egerströms närmaste granne, kapten Case, som för till