Aftonbladet – 19 oktober 1866, sida 3

,j sina fordringar, och ehuru den mark b I hvilken han rörde sig, ingalunda var d -ljemnaste — den utspända segelduken sl tl nemligen många rynkor — så gled han : r lätt öfver alla hindren, att de knappa I I märktes. : Men var nu verkligen denna konglige I skridskoåkning eh prestation, som me kunde .se med intresse? Ja, obetingadt för såvidt man med intresse kan på e Iscen se en däns, Ehuru vi förutse att vå Tyttrande kommer att betraktas som crime lese majestatis mot den kongl. privilegierad teaterdansen och mot alla balettkungar I sidenskor, drista vi dock erkänna, att aldrig sett någon solodansör med störr nöje än denne skridskoåkare. Om tycke och smak kan ej disputeras heter det, och vi skola derföre med tåla mod finna oss i, att de som döma på anna sätt i denna bekännelse se ett upprörand kätteri. Det må vara vår tröst, att vi är så långt ifrån att vara ensamma om vår af smak för den maskulina solodansen, att v på en obetydlighet när skola få både forn tid, nutid och framtid på vår sida. Att den högre gratiösa dansen på det helt taget icke rätt klär mannen, behöfver inger några klassiska citater till bevis. Man be böfver bara rikta sin teaterkikare mot an sigtet af en piruetterande balettprins för at öfvertyga sig om hur nära det upphöjda hä ligger det löjliga. På utlandets scener har redan opinionen mot karlars användande : teaterdansen gjort sig gällande till den grad. att som oftast vid en Ballettkår finnas blot två manliga dansörer, hvilkas uppgifti den seriösa dansen väsentligast inskränker sig till att vara det stativ, hvarpå dansöken stödjer sig när hon intager ställningar, i hvilka jemnvigten icke skulle kunna bevaras, och att fungera som lyftkran när hon skall sväfva i luften. Oaktadt vi icke svärma för qvinlig solodans och oaktadt Bournonville med mästarehand har skildrat det bedröfligt ogratiösa i vår moderna sällskapsdans, vilja vi göra det medgifvande, att både på scenen och i balsalen finnes en och annän dansör, hvars öppträdandekan vara våckert, och så må man till ersättning göra det medgifvande åt oss, att skridskoåkning i hög grad gifver mannen tillfälle att utveckla den skönhet, smidighet, säkerhet och kraft, som kläda hönom. Att skridskoåkningen är af de vackra, ridderliga kroppsöfningar, som vår tids förlästa, hopsjunkna, märglösa manliga ungdom kunde ha mycket godt af att slå sig på, derom torde väl ej finnas två meningar, till och med om man ej sett hr Haines, och dock torde det bland våra samtida vara ganska få, som, utan att ha sett honom, hafva eh aning om hur vackert en skrid:koåkning kan taga sig ut och hur mycket af dansens a och konstfärdighet kan deri utvecklas. Vi ha hört beskedligt folk, som visserlisen ej sett honom — som bekant finns det folk (folk som skrifver till och med) som sätter en viss stolthet i att hvarken ha sett eller vilja se hvad de bedöma — a priori uttala såsom sin orubbliga förmening, att skridskoåkning och styltdans ha begge lika itet med konsten att göra och att begge följaktligen med samma rätt borde förvisas ill de skådeplatser, der ?guttaperka-gossar? och trapez-voltigeurer? producera sig, och ärskildt ha vi i svenska blad sett artiklar, iom: red from rysning yttrade sig mot ht JTaines uppträdande uti skridskoballetten i Profeten?.. Hvad det sista angår, ha vi edan tillstått, att vi ej kunna inse hvarför hn operas heliga tiljor skola profaneras mer lerigenom, att i ballett åkes utmärkt Jå kridskor af hr Haines, än genom att der kes medelmåttigt af oöfvade figuranter; ch med afseende på det första tro vi oss unna upplysa, att det är en väsentlig skilad mellan skridskorna och styltorna, i det kridskoåkningen har samma berättigande om ridkonsten, medan styltorna bli blött n bizarr leksak, som hämmar den fria röelsen, i stället för att liksom skridskorna efordra den. Styltgångaren kan ej komma ängre än till att trampa och aldrig nå länre än till det lustiga, medan skridskokaren, när han lärt sin konst, nästan synes väfva och ej förlorar något i behag och hålling. Vill man ha ett ytterligare exempel å skilnaden, behöfver man blott ihågomma hur vackert det tager sig ut när hän uppe i norden ser en ung dame äka askt på skridskor och -derpå tänka sig amma dame stulta af NN ett par styltor. ackson Haines anslår fullt så mycket geom den elegans, hvarmed han utför sina as, som han förvånar genom sin nästan troliga färdighet.