Aftonbladet – 18 oktober 1866, sida 3

BLANDADE ÄMNEN, ; kg P -— En andlig barkett. I dessa dagar harjesuiternas palats i Arlon i Belgien blifvit invigdt. . Man började med en messa, höll derefter predikan och slutade med en bankett. Endast ett halft dussin lekmän bivistade ceremonien ; presternas antal uppgick deremot till omkring 60. Tidningen LEcho du Luxembourg beskrifver på följande sätt detta presterliga gästabud: Banketten var en af de vackraste; vi ha en lekmansmages erkänsla att tacka, för, det vi kunna meddela våra läsare matsedeln vid: denna anakoretiska måltid; som skall komma det att vattnas i munnen på alla, som ej aflagt löfte om fatligdem och försakelse: Huitres dOstende. Potage å la tortue. Crepinettes å la Richelieu. Saumon å la hollandaise. Filet de beut jardiniere. Canneton aux olives färcies. Filet de soles matelote normande. Perdreaux au naturel. Sorbets au kirsch. Celeris farcis. Lievre å la poivrade. Dindonneaux truaffes å I Episcopale (?) Becasses. Anguille au beurre Montpellier. Jambon dArdenne en gelte. . Homards. Påtes de foie gras. Bavaroise panachee. Macedoine au champagne. Glaces. Fruits. — Dessert. Det behöfver ej tilläggas, att ett så yppigt börd lifvades af utsökta och gamla viner. . Man talar bland andra om ett visst hvitt Tokajer, som aflockade de fromma gästerna utrop af beundran. Med ett ord, man finner af beskrifningen på dessa öfverfiödande kärleksmåltider, att våra korporationer, våra kyrkoherdar och högvördiga biskopar, ännu föra ett temligen lätt och angenämt lif, trots de afskyvärda förföljelser och plundringar, för hvilka de äro föremål å de liberalas sida.? — Ett egendomiigt liktåg. LEpoque omtalar följande händelse: En dag för någon tid sedan såg man i Port å Mousson en procession, bestående af 24 små gossar, af hvilka 2 gingo före, bärande en tillsluten korg, och alla de andra följde efter, 2 och 2 i sender. De gingo i den största ordning med mössorna i händerna och med nedböjda hufvud samt togo vägen åt kyrkogården. Folk stannade, såg på dem och lät dem gå, tilldess ett gammalt fruntimmer, nyfnare än de andra, öpppade korgen och såg liket af ett nyfödt barn. Man samlade sig omkring barnen, stannade tåget och försökte få upplysning om hvad. som hade passerat. Samma dag på mörgonen hade modren till de båda gossarne, som buro korgen, framfödt ett gossebarn, som aflidit strax efter födelsen. Man dolde barnets död för modren och lade liket i en korg, som insattes i ett skåp. Här funno de båda gossärne det. Lillebror är död, sade den äldste, som var 8 år; han måste begrafvas.7 — Ja visst, låtom oss begrafva honom, svarade den yngre, som var 7 år. Sagdt och gjordt. De uttogo korgen med all försigtighet, buro den ned för trappan och ut i porten, utan att någon i huset varseblef det, enär alla voro sysselsatta med den sjuka husmodern. Gossarne gingo nu ut och fingo fatt på alla sina skolkamrater samt bådo dem följa lille farfar till grafven, ett namn som de gifvit sin lille döde bror, och en qvarts timma derefter voro alla barnen, såsom förut berättats, på väg till kyrkan, derunder iakttagande all den värdighet och det allvar, som anstod en så sorglig förrättning. Från kyrkan ämnade de begifva sig till kyrkogården, då de blefvo störda i uppfyllandet af denna fromma pligt. Man hade den största möda för att få dem att begripa, att en begrafning ej kunde försiggå detta sätt, ty de tyckte att företaget var alldeles i sin ordning. Slutligen förde man lille farfar tillbaka till föräldrarne under mindre ceremonier än han hade lemnat dem. — Ber om förlåtel e. Medan den bexante tyske komikern Beckmann var engagerad i Berlin lät han en dag af några vänner förleda sig att. på scenen persifHera en öfver hela staden bekant teaterrecensent vid namn Fränkel, och i maskering och gester framställde han Fränkel så troget, att publiken vid He slut ropade fram Fränkel... Journalisten klagade hos teaterdirektionen, som ålade Beckman att bedja den förolämpade om förlåtelse i hans bostad och i vittnens närvaro. På utsatt tid satt Fränkel i kretsen af sin familj samt inbjudna vänner och bekanta och väntade på botgöraren, men haltimme efter halftimme förflöt och ingen Beckman kom. Slutligen lästes dörren upp, Beckman stack in hufvudet och frågade: Bor herr Meijer här?? — ?Nej?, svarade Fränkel han bor näst intill. — 7Då ber jag så mycket om