Aftonbladet – 18 oktober 1866, sida 2

draga nyt a. REISNESASAN Vännerna af den konstitutionella rätten ha betänkligt frågat sig, hvad ministåren menat med det långa dröjsmålet med -tulltaxans utfärdande, hvarigenom landet för detta år gått miste om det skydd ständerna voterat åt landets modernäring. Så ungefär lyder den af Dagligt Allehanda sednast uppställda anklagelsepunkten mot regeringen. Den förråder en betänvklig? brist på kunskap hos den ?konstitutionella rättens vänner? om här i landet gällande lagar och författningar. En hvar vet eljest, att den af sednaste ständer för deras del beslutade tulltaxa är af dem föreslagen att blifvå gällande från och med ingången af år 1867. De prolektionistiska sakförarne i Dagligt Allehanda hafva således råkat att, sin vana likmätigt, hugga i sten då de velat söka sak med regeringen för någon förment försummelse i denna del. Det vore sannerligen rådligast, ait man betänkte sig litet bättre innan man så högröstadt talar om den ?konstitutionella rätten? i samma andeteg som man förråder sin okunnighet i dithörande lagstiftnings enklas:e bestämmelser. I sammanhang härmed uttalar Allehanda en förmodan, att vid tulltaxans förestående utfärdande den nye finansministerns beslut skall tillvipna sig Pett desto gynnsammare mottagande, som han derigenom på, en Pgång ådagalägger en rättmätig aktning för folkets ombud och inlöser den högtidliga försäkran, hvilken regering-ns förste ledamot under debatten om franska traktaten ?på riksdagen afgaf, alt ständernas så bePstämdt uttalade åsigt nu komme att respek?teras af regeringen. Det tvåfaldiga syftet med denna utgjutelse är mycket genomskinligt. Antingen skall regeringen, vidhållande sina en längre följd af år fullföljda grundsatser, begagna sin grundlagsenliga rätt att lemna utan afseende ständernas med knapp majoritet fattade beslut om tulls åsättande på några få nu tullfria artiklar, hvarigenom allt system i tuiltaxan tillintetgöres; eller ock skall hon, utan afseende på derigenom uppstående inkonseqvenser i taxan, fastställa de af ständerna beslutna tullsatserna å ost, gryn och mjöl. I förra fallet bar Dagligt Allehanda, genom att låtsa taga för afgjordt, att afseende skulle föstes å ständernas önskan, och genom att söka göra troligt att högtidliga försäkriogar derom blifvit af regeringens främste ledamot gifna, lagt en god grund för det skrän, som skulle upphäfvas mot regeringen om hon nu, såsom förr, begagnade sin grundlagsenliga rätt att borttaga eller nedsätta tullar. I det fall åter, att regeringen låter de ifrågavarande obetydliga tullsatserna qvarstå, får Dagligt Allehanda elt förträffligt tillfälle att inför sina patro ner brösta sig öfver att hafva vunnit en se ger öfver ?systemet? och satt en gräns för fortskridandet på frihandelns väg. Frestelserna för regeringen kunna vara ganska stora, att genom en sådan i sak obetydlig, fastän principielt vigtig, eftergift söka afväpna det missnöje mot finansförvaltningen, som förefinnes hos en del landtbrukare, hvilka föreställa sig att tull-lagstiftvingen är skulden till det penningbetryck, hvaraf de lida, och att detta betryck kan på lagstiftningsväg undanrödjas. Då franska traktaten i alla händelser betryggar mot en allmännare återgång med hänseende till de artiklar, för hvilka allmän eten isynnerhet varit skattlagd under de skyddade? producenterna, kunde ena sådan eftergift också anses vara af ringa betydenhet; men vi förutsätta dock i det längsta, attregeringen gör gällande sin rätt att tillse, att det blir något sammanhang och system i tull-lagstiftningen, hvilket icke skulle längre blifva händelsen o: eit par, tre artiklar belades med en obetydlig tuil, under det att i öfrigt den genomgående principen i tulltaxan är tullfrihet för lifsförnödenheter. Vi tillåta oss slutligen bestrida sanningsenligheten af Allehandas uppgift om några af justitiestatsministern i förevarande hänseende afgifna försäkringar. Väl erinra vi oss, att frih. De Geer under debatten om klämmen? förklarade det blifva brydsamt för regeringen, att göra ett val mellan, å ena sidan, hvad hon för sin del ansåge vara . rätt och för fäderneslandet nyttigt, samt, ål. den andra, representationens förnyade gånger uttryckta önskningar; men någon för-. klaring rörande hvilketdera alternativet regeringen komme att bestämma sig för, af-: gafs icke af h. exe., bland annat af det) mycket enkla skälet, att det är konungen,. som i ämnet besluter, och ministern ickel. kan försäkra? någonting annat än hvad). han för sin del kommer ui tillstyrka. Frih. De Geer är utan tvifvel den siste, som skulle förbise denna vigtiga distinktion i den ?konstitutionella rätte.?.. För öfrigt gick frih. De Geers ifrågavarande yttrande egentligen derpä ut, att förehålla dem, som yrkade på ?klämmens? antagande, att de derigenom rent af skulle tvinga regeringen utt lemna ständernas blifvande beslut om tulltaxan utan afseende, på det hon icke genom ett motsatt handlingssätt skulle anses godkänna den åsigt, som låg till grund för yttrandena i ?klämmen?, och derigenom afstå från ett af konungens vigtigaste prerooativer. Men detta yttrande afgafs innan det slutliga resultatet af tulltaxans behandling var kändt, och kan följaktligen icke anses innefatta ens en antydan, ännu mindre någon försäkran, om huru regeringen skulle komma att bandla under de förhål lander, som sedermera genom ständernas beslut inträdde. MV PERIrE a og RR Nr — ÄArmen.. K. M:t har, under den 9 innevarande månad, utnämnt och förordnat: vid Smålands husarregemente: till underlöj!ant, utexaminerande kadetten vid krigsskademien C. A. F. Malmborg; vid Nerikes egemeate: till underlöjtnant, furiren vid Wermlands fältjägareregemente C. E. A.IP 3eete; samt vid Wermlands regemente: tilll d egementsläkare, förste bataljonsläkaren, t! ned. lie. och kir. mag. C. A. Haak. NN Om HM