Aftonbladet – 17 oktober 1866, sida 3

—— — RR alltför lifligt röra mitt hjerta. Jag fördjuoan mig i arbete tillika med min man och etta var en annan ytterlighet, som också medförde sitt obehag; ty jag vande honom derigenom att icke, ej ens i det allra obetydligaste, något ögonblick vara mig förutan, och jag blef trött dervid. Så mycket hade man hittills vetat; man visste vidare att hon den 31 Maj af hemliga personliga skäl ville lemna Paris. Hon skrifver sjelf, att hon hade Smånga goda skäl dertillk; fruktan var säkerligen. icke bland dessa. Men föröfrigt hade madame Rolands inre historia blifvit en hemlighet. Man trodde sig veta att hon hade älskat; men: hvem var det hon hade älskat? , Det var hvarken — såsom man ofta förmodat — Barbaroux, den vackre marseillaren med sitt Antinoushufvud, eller Lanthenas, husets förtrogne vän, som icke hade: önskat något hellre, och som : sednare lågsinnadt hämnades för sin besvikna kärlek genom ett fegt affall i farans stund: ej heler var det Bosc, som aldrig var annat än hennes mest tillgifne vän, ja, icke en gång Brancal des Issarts, för hvilken hon dock kände en gryende ömhet. Afguden, den. som i detta energiska hjerta väckte kärlekens hela kraft, vat girondisten Buzot. Innan Buzot blef medlem af konventet hade han haft olate i den. konstituerande församlingen. an var ännu en ung man, yngre än madame Roland, och utmärkte sig genom en stolt melankoli, en koncentrerad änsla, en viss. elegans i sitt yttre, en djerf och gripande vältalighet samt en hjertats oförskräckthet, som var ännu mera äkta än hans vätelighet. (Forts, följer