Aftonbladet – 17 oktober 1866, sida 3

öfver hennes vänners långsamhet och van kelmod. I detta en lysande qvinnas grann: skap blir Roland, huru mycken möda mar än gör sig för att framhålla honom och visa honom i glansen af en dygdig patriotism, förvisso något fördunklad. Den gode man. nen kämpar redligt och ärligt med i der sllmänna förvirringen och visar isynnerhet fasthet gent emot faran. Hans olycka är, att han icke eger snille der detta behöfves, samt att han alltför mycket gör sin dygd till hätstång i sin styrelse af staten och till en anspråksfull och hvardagslik prydnad för sin medelmåtta, Obestridligt är, att i denna kris, hvars spänning ständigt tillväxer, är det madame Roland som, i det hon alltjemt synes neka att spela nägou rol och gör invändning emot att vara en qvinna som befattar sig med politik, har ordets och rådets öfvervigt — snillets, öfverlägsenhetens och inspirationens glans. Det är hon som skrifver proklamationerna, cirkulärerna och instruktionerna, och hon fröjdar sig öfver den verkan de åstadkomma, utan att märka, att hon blottar en situation, som icke kan annat än sätta hennes man i en viss löjlig dager. Utan mig skulle Roland icke hafva varit någon mindre skicklig styresman, ty verksamhet och kunskap utmärkte honom lika mycket spm redlighet. Vid min sida väckte han större uppseende, emedan jag i hans skriftliga arbelen lät komma till tals den blandning af styrka och mildhet, af förnuftets myndighet och känslans hänförelse; som måhända endast eges af en kännande qvinna, som tillika är begåfvad med ett klart hufvugd,? Pet var sålunda faktiskt hon, som kort före den 20 Juni, skref detta bref till konungen — Rolands motiverade afsked och en bitter uppgörelse med hofvet. I