Aftonbladet – 17 oktober 1866, sida 2

d STOCKHOLM den 17 Okt. Skandinavien och NordTyskland. ITIL. Hvad först faller i ögonen vid en blick å den allmänna politiska situationen, är pplösningen af det inbördes förhållande melan de europeiska makterna, som förut gifit sin pregel åt deras regeringars internaionella politik: de traditionella allianserna iro sprängda, och man ser makterna, unler allmän osäkerhet, oroligt söka nya hålljunkter i detta kaos af qvarlefvor från ett illstånd, som gått under. 4Den nya prinip, som styr Europa, är alliansernas frihet, säger Napoleon II:s utrikesminister ad inerim hr La Valette i det ryktbart vordna sirkulär, som sedan en månad tillbaka sysselsätter den allmänna uppmärksamheten. Ingenting är ännu fast och ordnadt; den nuvarande ställningen erbjuder uppslag till helt nya kombinationer, den innebär törut icke anade möjligheter. Ögonblicket är, med ett ord, ett sådant då en man med klar statsmannablick, förenad med en fast vilja och det sanna politiska modet, kan äfven med relativt mindre betydande hjelpkällor bakom sig bestämmande ingripa i händelsernas gång. Ett sådant tillfälle är emellertid lika kortvarigt, när det en gång infinner sig, som det är sällsynt. Om det försummas, skall man sedan fåfängt ångra det senfardighetens ohjelpliga fel, hvartill man gjort sig skyldig i ett ögonblick, då det framför allt gällde att vara den förstkommande och då den svage kunde bli stark genom att gripa det initiativ, som tidens behof kräfde. I den gynnsamma ställningen, att kunna till sitt eget bästa lägga en betydlig tyngd i utvecklingens vågskäål, befinner sig, enligt vär tanke, för närvarande Skandinavien; men inom kort kan det heta: för sent! Ty, om ock den nuvarande ställningen kan karakteriseras med La Valettes ofvan anförda ord: alliansernas frihet, så skall dock denna frihet som, från en annan sida sedd, kan kallas en allmän ovisshet och tvekan, ej länge fortfara. Det ligger i sakernas natur, och det bekräftas af den historiska erfarenheten, att efter en skakning, sådan som den vi nyss upplefvat, makterna åter inom kort närma sig till hvarandra, att. detl: sväfvande tillståndet snart nog vinner kon-P sistens inom nya band, knutna i enhghet med de inträffade förändringarne. En ryktbar man profeterade väl för tre fjerdedels årbundrade sedan, att en tid skulle komma, då man blott har vänner, men ej några allierade?;) men hvem skulle väl år 1866 vilja hängifva sig åt förhoppningar om den eviga fredens? förverkligande eller tro på de välmepvta oliveblad, å hvilka g N Vv löfteva derom äro inristade? Inom mindre än en maneålder ha så många freds fördrag med försäkringar om en ständig fred och vänskap? melian de kontraherande mak: terna slutits, att de utgöra den mest tillfyllestgörande kritik å — freds-förhoppningarne. Det allianssystem, som nu rubbats, skall således snart efterträdas af ett nytt, och — hvilket just för oss är det vigtigaste — Nordtyskland eller Preussen skall hafva att i den närmaste framtiden träffa ett afgörande val mellan två alternativer. Det skall ha att välja mellan vestern och östern, mellan frihet och despotism, kultur och barbari, mellan europeisk pationalpolitik å ena och orientalisk eröfringspolitik å andra sidan. Att valet ännu icke är gjordt, derå har man bevis i hvad som sker eller, rättare sagdt, icke sker i Slesvig. Att man för bestämmelsen, i preussisk-österrikiska fredsfördraget, till de danske slesvigarnes förmån har att tacka kejsar Napoleons intervention, derom kan intet tvifvel ega rum; skulle ock Frackrikes herrskare från något annat hål: animerats till nämnda steg, så är det likafullt ganska visst, att Preussen endast af hänsyn till honom och den makt, han representerar, beqvämat sig till detta tillmötesgående. Preussen har ej ännu uppfyllt fredstraktatens löfte, och af en lätt förklarlig oro har man så i Danmark som annorstädes varit böjd att tolka vissa mått och steg samt officiösa yttranden såsom förebud, att det ej heller kommer att utföras. Skulle dessa farhågor bekräftas, blir löftet om den fria omröstningen i Slesvig ett tomt ord, då har äfven dermed Preussens val utfallit så, att det skiljer sig från vestern och sluter sig till östern; ty på ett mera eklatant sätt kan det ej bryta med Frankrike — eller låtom oss säga: med kejsar Napoleon — som i sådant fall ej ens kan hänvisa till nationalitetsprincipens tillämpning i Slesvig såso vittnesbird om, att Frankrike dock ej varit I blott en vanmäktig åskådare af 1866 ärs händelser. Men, ännu eger man gudskelof ej rätt att säga att löffet blir ouppfyldt: I Preussen har tydligen ännu icke gjort sitt val. Hur det till slut utfaller, det torde I bero — mer än af något annat — af Skan,dinavien. Ty, låt oss något närmare betrakta de olika chancerna. Att Ryssland ej med blida ögon sett Preus-I sens förstoring och konstituerandet af en stor nordtysk makt, som i alla händelser kan intaga en mera oberoende ställning än hittills, till sin östliga granne, säger sig sjelft och behöfver ej bevisas: en verklig tysk sjömakt, med anspråk på herraväldet i Östersjön, är numera nägonting mer än en dröm. En väldig sammanstötning mellan Nordtyskl.nd och Ryssland är derföre en eventualitet, som lätt nog kan träda öfver rån möjligheternas till verklighetens område. En allians med Skandinavien, före) Mirabeau i franska nationalförsamlingen den 15 Maj 1790: Le temps viendra sans doute, ah nous Nn aurons gue des amis et point dallies.