Aftonbladet – 15 oktober 1866, sida 3

MPPIYySUIDRGT VI MYATV VILAYEV vaRiv YABTIe 0 I endast omnämna detta förhållande, förvissade o1 att vederbörandes åtgärd att för en dylik förse else införpassa ett nio års barn till cellfängels skall röna ett lika allmänt som välförtjent ogi lande, samt att de högre myndigheterna skol gå i författning!om barnets frigifvande, äfvensor att den eller de, som gjort sig skyldiga till ett så dant tilltag, befordras till den näpst, ett dylik beteende ovilkorligen synes påkalla. FRE — Stockholms kyrkofullmäktige samman trädde förliden lördag, kl. 5 e. m., i mindre råd hussalen, för att behandla det af utsedda komi terade afgifna utlåtandet om öfverflyttande p Stockholms kommun af skyldigheten att bekost läroverkshus och rektorsboställen. Då i denn tidning förut blifvit redogjordt för betänkandet innehåll, anse vi öfverflödigt upprepa detsam ma, utan få endast tillägga, att vid betänkan det fanns -fogadt en reservation af sjelfva ordfö randen i komitån, hof.ättsrådet Montelius, hvil ken icke ansett det tillkomma kyrkofullmäktig att med förevarande fråga, i den ordning den m inkommit, taga befattning. Denna åsigt grundar reservanten derpå, att k förordningen om kyrkostämmor och kyrkoråd a den 20 November 1863 icke omnämner en sådar åtgärd bland de åt fullmäktige lemnade uppdrag Denna omständighet, i och för sig vigtig, blir enligt reservantens mening, ännu mera betydelse full, då man läser det betänkande, som afgaft jemte förslaget till nyssnämnda förordning. I nämnda betänkande omförmäles nemligen, huru som en af de personer, åt hvilka förslagets ut. arbetande var anförtrodt, hade gjort hemställan om ett stadgande af innehåll, att till kyrkofull. mäktiges äliggande och befogenhet äfven skulle höra att afgifva utlåtanden i frågor, som för så: dant ändamål till fullmäktige hänskjötos. Förslagets öfrige författare ansågo dock af flera, i betänkandet andragna skäl ett s:dant stadgande icke vara lämpligt: och då K. M:t, oaktadt dess uppmärksamhet blifvit fästad på de olika åsigter, hvilka sålunda sig yppat, sedermera. lät utfärda förordningen utan ifrågakomne tillägg, symes det reservanten otvifvelaktigt, att K. M:t an sett det icke tillhöra kyrkofullmäktige att afgifva något utlåtande. Härjemte anmärkte reservanten, att åtminstone en del af den fråga, hvaröfver fullmäktiges utlåtande nu är äskadt, framdeles kan komma att af fullmäktige å församlingarnes vägnar afgöras. Men, innan sådant får ega rum, måste församlingarne ytterligare höras. Hvad dervid anföres, åligger det fullmäktige uppenbarligen att taga i öfvervägande. Först derefter kan således fullmäktiges åsigt bestämmas. Att nu på förhand och innan fullmäktige lagligen kunnat stadga sin mening, yttra en sådan, anser reservanten ej vara med god ordning öfverensstämmande. Denna formfråga föranledde en ganska långvarig diskussion, hvilken öppnades af hr Montelius, som åberopade reservationen och närmare utvecklade skälen dertill, vidhållande sin deruti uttalade åsigt. Hr Hazelius ansåg högst besynnerligt att man, då fullmäktige redan beslutit nedsättande af en komitå, och denna inkommit med utlåtande, nu först ifrågasatte att kyrkofullmäktige ej egde att taga befattning med ärendet. Hr Schartau sade sig fortfarande vara af den mening, att fullmäktige ej vore behöriga att besluta i denna angelägenhet, men då utlåtande afgifvits, ansåg han detta kunna blifva af nytta för frågans utredande samt trodde att intet hinder mötte för utlåtandets insändande till stadsfullmäktige. Hr Montelius bemötte hr Harzelii anmärkning, framhällande att komiterade af skyldig uppmärksamhet mot kyrkofullmäktige ansett sig böra fullgöra det erhållna uppdraget, ansåg det vara en besynnerlig konseqvens att vilja fortgå på en väg, som man fann orätt, endast derföre att man kommit in derpå, samt vidhöll att fullmäktige ej hade rätt afgöra frågan eller fatta beslut, innan församlingarne blifvit hörda. Hr Hazelius fästade uppmärsamheten på, att här ej var fråga om att fatta något beslut eller afgöra ärendet, utan reducerade sig tvisten helt enkelt derhän, att stadsfullmäktige begärt svar på en af dem gjord anhållan, och det var detta svar man nu afgaf. Genom att till stadsfullmäktige insända utlåtandet, togs infenting på hand, och någon våda skulle ej heler uppstå, om kyrkofullmäktige nu ansågo sig kunna förorda utlåtandet. Hr Lindhagen upptog till granskning hr Montelii reservation, och sökte visa, att den omständigheten, att den af reservanten åberopade k. förordningen icke innehölle något sådant föreläggande för kyrkofullmäktige, icke heller innefattade något förbud för dem att afgifva svar på en framställning, gjord af en annan korpora tion. Här vore föröfrigt icke fråga om något ingrepp i församlingarnes rätt. Öfverflyttandet af skyldigheten att bekosta läroverkshus och rektorsboställen på Stockholms stad vore nemligen en allmän angelägenhet som K. M:t och stadsfullmäktige ensamma egde att afgöra, hvaremot läroverkshusens afstående sedan blefve en särskild juridisk fråga mellan stadsfullmäktige och hvar och en af församlingarne. Med stöd af 2 i K. Mits förordning af den 20 November 1863 om kyrkostämma, hvari uppräknas hvilka angelägenheter tillhöra kyrkostämmas handläggning, sökte han visa, att denna frågas afgörande låg utom gränsen för dess beslutanderätt. Han ansåg sålunda intet formelt hinder förefinnas för stadsfullmäktige att afgifva det utlåtande stadsfullmäktige äskat. Hr Tempelman redogjorde för gången af detta ärende, erinrande att stadsfullmäktige, hvikas tid upptogs af en mängd andra göromål, helt enkelt begärt kyrkofullmäktiges hjelp för att få denna fråga utredd, och fann det föga passande, om en korporation under sådant förhållande vägrade att gå en annan korporations önskan till möte, Föröfrigt uttalade han samma åsigt som br Lindhagen i fråga om kyrkostämmas rätt att besluta om elementarläroverkens ordnande. Hr Charpentier delade i viss mån hr Montelii mening om de formella hindren, men ville dock ej sträcka formalismen så långt, att han ville det fullmäktige, så att säga, nu skulle kasta ärendet under bordet, sedan man redan tagit befatt ning dermed. Han önskade, att man skulle öf verlemna utlåtandet till stadsfullmäktige med förklarande, att kyrkofullmäktige, i hvad på dem berott, önskat bidraga till frågans utredande, formulerande hr Charpentier i antydda syfte föl. jande proposition: Kyrkofulimäktige anse sig icke tillhöra att i den ordning förevarande fråga nu framkommit deröfver sig yttra, men i betrak. tande af den vigt, som densamma för hufvud: staden eger, hafva kyrkofullmäktige icke velat låte formella hinder afhålla sig ifrån att, i den mår möjligt varit, bidraga till sakens utveckling Kyrkofullmäktige hafva derföre åt komiterade uppdragit att närmare än hittills skett utrede ämnet, och få härmed till den åtgärd som dera kan föranledas öfverlemna det utlåtande komite rade afgifvit, . Grefve v. Rosen ansåg saken vinna på der af komiterade verkställda utredningen och för ordade derföre utlåtandets öfverlemnande til stadsfullmäktige. . Bankokommissarien Dahlgren instämde med h Charpentier, men på det att församlingarnes rät mårte blifva oförkränkt, önskade han att i de