Aftonbladet – 15 oktober 1866, sida 2

C nn ter RE inein? utsväfvande föreställningssätt, syfen, önskningar och sträfvanden som framrädt i dess politiska lif och särskildt i det yska enhetsarbetet. Missnöjet med natioens politiska splittring, hvilken hindrade renne att intaga den plats hvarpå hon geom sin intelligens och andliga odling kunde öra anspråk, och med den tröstlösa vrängvild af inre frihet, som utgjort enda fruken af revolutionsårens kamp och ansträngningar, ha gifvit ett folk, som af naturen ir fantasirikt och böjdt för opraktiska drömmerier, som dessutom besjälas af en djupt rotad benägenhet att öfverskatta sina egna förträffliga egenskaper, rik anledning att lefva sig in i en idealisk framtidsverld, då ett stort och mäktigt Germanien, verldens och bildningens medelpunkt, aktadt och fruktadt, skulle lemna ersättning för nutidens smälek. och lidanden. Härunder råkade man mer och mer glömma det ondas egentliga rot: de många dynastierna och den i några konstitutionella trasor illa skylda inre ofriheten. I stället för att rikta all sin kraft åt detta håll, eller misströstande om att med vanliga och fredliga medel der kunna nåSe uträtta, inskref man på sitt patriotiska anr eröfringen af ett främmande. område och ett tyskt nationalkrig såsom sina önskningars främsta föremål. Man trodde att endast den förra var ett mål nog stort, att kunna till gemensam patriotisk ansträngning förena alla tyskar, och man ville genom det sednare åt den tyska makt (Preussen), som ginge i spetsea i det nationella kriget, bereda ett anseende, en inflytelse, ett välgrundadt anspråk på nationens tacksamhet, kort sagdt: den prestige, hvarigenom samma makt sedermera kunde känna sig i stånd att öfvertaga ledningen af det inre enhetsverket. Deri ligger förklaringen, hvarföre Preussens absolutistiska regering af Tysklands liberala och demokratiska patrioter drefs till de båda eröfringskrigen mot Danmark, 1848 och 1864. Genom det sista vanns ock det länge åtrådda önskningsmålet: Slesvigs eröfring, och händelserna efter freden i Wien ha mer än tillräckligt visat, att Preussen, genom att uppträda såsom Tysklands svärd? mot Danmark, lagt en god del af grundvalen till sina öfver: raskande framgångar under sistlidne sommar. Emellertid ha de tyska enhetsvännernas Önskningar nu blifvit till ej oväsentlig del uppfyllda. Tjugusju millioner nordtyskar äro politiskt förenade till en makt, som med vida snabbare och kraftigare verkan kan ligga sin tyngd i händelsernas vågskål, än det senfärdiga, oeniga och vanmäktiga f. d. tyska förbundet. Man är visserligen långt ifrån ett germaniskt verldsrike, men man har höjt sig ur den förödmjukande vanmakt, som var följden af det stora fäderneslandets splittring. Vi förutse tveone erinringar, syftande att förringa betydelsen af detta resultat: den ena, att medlen hvarigenom det vunnits — ett brödrakrig och ett våldsamt kullkastande af den bestående ordningen — äro sådana att goda oeh varaktiga frukter deraf ej kunna väntas; den andra, att det ännu är oafgjordt, om det är den tyska enheten eller den preussiska absolutismen som tagit ett jättesteg framåt. Hvad den förra anmärkningen beträffar, är det visserligen lika beklagligt som sannt att bröder gjutit hvarandras blod, men de ha dervid varit offer ej för den nya tidens id6er utan för det olyckliga och onaturliga tillstånd, som är ett arf från äldre dagar; stora framsteg göras sällan på annat sätt, och äfven Italiens enhet måste köpas till det priset, utan att derföre någon historiens nemesis hotar den med undergång. Och hvad angår den be stående ordning, som våldsamt kastats öfverända, är man beviset skyldig, att den bestod och upprätthölls gevom bättre och försvarligare medel, än de för. hvilka den nu fallit sönder. I fråga åter om den farhågan, ait det som skett ej länder till fromma för någonting annat, än den preussiska absolutismen, kunna vi till en början hänvisa till det faktum, att dess segrande och lagerkrönta handhafvare, dagen efter en framgång som gjorde dem mäktigare än någonsin, räckt handen till en. försoning och tormligen erkänt de grundlagskränkningar, hvartill. de gjort sig skyldiga. Derjemte torde det ej vara alltför vågadt. att hos.dem förutsätta den klokhet, som ej genom återuppväckande af en förbittrad inre strid sätter på spel det nyss vunua och dyrköpta segerpriset, utan förstår att en konsolidering af det nya tillståndet endast kan vinnas på laglighetens väg, under samverkan mellan regering och folk, För öfrigt vänta vi äfven från annat håll, än preussiska regeringens klokhet och goda vilja, ett för denna fråga bestämmande moment — men derom få vi yttra oss i det följande, i sammanbhang med svaret på den hufvudfråga, som utgör föremål för denna uppsats, och till hvilken vi, efter denna digression, nu återvända. Vi konstatera således, såsom ett betydelsefullt faktiskt resultat, att tyska nationens önskningar att nå en enhet, hvarigenom den kunde intaga en i politiskt hänseende mera aktningsbjudande ställning, blivit till ej oväsentlig grad realiserade. Och häri ligger för oss en anledning att hoppas, att tyskarne efterhand från sina politiska drömmars himmelsfärd, hvarunder de sökte i fantastiska framtidsbilders glans glömma det närvarandes misåre, skola återvända till den jordiska verklighetens verld, hvilken nu ej längre är tröstlös och så afskräckande som den : förut var. Och ha de väl fått fast fot härnere igen, skall kontakten med realiteter, som möta på alla sidor så snart man ej med afsigt spänner vingarne till flygt, småningom begränsa det mättlösp i deras önskningar, vänja dem vid att se sakerna gådäna de verkligen äro och ej sådana som den osunda germanistiska litteraturen framslällt dem; tillfredsställelsen öfver det de -— Om OM D vynpit skall utgöra en motvigt mot den l, olitiska ?Weltschmerz?, hyaraf de voro ekajade under sitt förnedrivgstillstånd , berättigad sjeltkänsla skall träda i stället får det utsväfvande högmod, hvaråt de förut