Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 3

den, ordnad, lysande, atheniensisk republik såsom ideal. Med konventet inträder striden, icke längre mellan monarki och republik, utan mellan de båda revolutionspartierna, och straxt derpå. följer skräckrioden — bergpartiets blodiga diktatur. dessa trenne tidpunkter är det icke blott trenne system, trenne meningsriktningar — den rent kungligt sinnade riktningen oberäknad — som göra sig gällande: ået är, att jag så må säga, trenne olika menniskonaturer, som träda fram i dagen: Till följd af sin exalterade stämning och sina republikanska instinkter gick madame Roland längre än den konstituerande församlingen och de ,monarkiskt sinnade libe-. rala från 1789; hon kände sig illa till mods i samqväm med dessa män, gom i hennes ögon ännu representerade det gamla franska samhället. Hon visar sig i sina bref otålig öfver församlingens långsamhet och måtta, och denna qvinna, som i sitt hjerte är rättänkande och mensklig, har förfärliga, blodiga ord tillreds om Ludvig XVI och Marie Antoinette, samt gär så. långt, att hon förebrår revolutionen, attden ickevill låta räkenskapstimman slå för tvenne högtstående personer?. Trots alla dylika ursinniga ord, står hon dock i sitt inre ännu längre bort ifrån bergpartiet. Mellan henne och de sista dagarnes blodiga demagoger är en fiendtlig motsats i smak, natur och seder. Sedan hon någon tid varit gynnsamt stämd mot Robespierre, dröjer det icke länge förrän hon tyder det falska leendet, som sväfvar öfver dessa läppar, de der äro sammanpressade af afundens bittra skratt, som SER sig sken af att härröra från förakt?. För Danton och hans våldsamma uppbrusning hyser hon en oöfvervinnerlig Vedervilja. På