Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 2

mycket litet... Der var en ljushårig, rätt vacker flicka, som passade mig upp, men jag var icke riktigt nöjd med henne, ty jag tyckte mig märka aft hon ej lemnade mina papper och skrifsaker i fred. Hon flyttade och efterträddes af en stilla beskedlig flicka, som jag aldrig haft orsak att klaga öfver. Det var emellertid underligt att då jag i förgår afton sade henne attjag skulle resa till Irland och ville bli tidigt väckt, hon i största förskräckelse släppte mina taflor i golfvet och störtade ur rommet. Dagen et då jag reste, var min värdinna mycket orolig, ty Sarah hade gått sin väg och ej återkommit.? Det bästa hon kunde göra, tänker jag !? sade tant Pen. Och derpå började hon i sin ordning berätta sällskapet, under mycket skratt och med många skakningar på de granna mössbanden, huru hon vid första ögonkastet i Archibalds såkallade fru igenkänt sin fordva skyddling, Bessie An: derson, dotterdotter af Nannie, den gamla qvinnan som alltid påstått sig veta hvar den förmodade skatten var dold. Thågkommande detta, jemte skälet hvarför Bessie blef bortskickad från Glesrig — det vari anledning af ett understucket bref, hvari hon förträftligt bärmat skolmästarens stil — förvånades hon ej öfver det lyckade bedrägeri Bessie här utfört. Vidare berättade hon siva nattliga möten med den sköna Ethelinda? och uppläste slutligen tvenne bref. Det. första lydde sålunda: Min goda Bessie! Allt står godt till här. Jag har fått ditt bref och bränt det, efter öfverenskommelse. A.M. är sig lik. Han gaf mig ett bref till sin mor att bära på posten och jag brändedet också, efter öfverenskommelse. Jag hoppas allt går bra, Glöm ej att sända mig kuverterna. Gamla