Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 2

tyska förbundets enhetsband; ega ej blott: blodsfrändskapen, språket och Yitteraturen gemensamma. Tack vare de tyska enhetsvännernas bemödanden, har gemensamheten i lagar och inrättningar redan under det hittillsvarande söndringstillståndet så långt fra skridit, att den politiska föreningen blott är det föregående arbetets naturliga, formella ! afslutning, det mer och mer mognande enhetsverkets krona. Häri ligger löftet om den knutna föreningens varaktighet och I styrka, Det omedelbara resultatet af det nyss slutade kriget är, å ena sidan, att en af de nordiska folkens grannar växt fill en stor: makt i vida fullare mening än han förut var; en makt, färdig till snabb och kraftig handling; och å andra sidan, att qvarlefvorna af det gamla jemnvigtssystemet, af de traditionella allianserna ochaf dermed sammanhängande traktaters helgd och kraft krossats och sopats bort. Men dermed har ock den trygghet, den garanti — den vare nu stor eller liten — för de små staterna, som det föregående tillståndet innebar, alldeles försvunnit. Skandinavien står ansigte mot ansigte med en granne, redan förut mäktig, men nu vorden ännu mäktigare, på samma gång som vi nu mindre än någonsin kunna sätia vår lit till andras hjelp och till den europeiska politikens traditioner, Skola vi då från en liberal och skandinavisk synpunkt beklaga hvad som händt? Nej, alldeles icke. Det politiska söndringstillstånd, hvari tyska nationen så länge befunnit sig, har varit ett onaturligt tillstånd. För ett folk, som hunnit till den grad af odling, som tyskarne ega, är nationaliteten en medveten makt, den politiska sönderdelningen reI dan i och för sig en olycka, sammanslutningen en rättighet, från hvilken man ej kan afstå utan attöfvergifva sig sjelf. Motarbetas denna tendens, så hermtar den blott förnyad styrka af motståndet. Kan den ej öppet främjas, så banar den. sig hemliga vägar. Vilja ej de maktegande böja sig för dess berättigade fordringar, eå vädjar Iden å sin sida också till. makten. Från nederlag reser den sig till förnyade ansträngningar, den går från konspiration tilll. revolution; men de verkliga konspirstörerna, de sannskyldige revolutionärerna äro ej de som offra allt för att bringa de nya idternal: fram, utan de som af egennyttigt trots med . fängelser och schayvotter söka, hejda tidens I vilja, som lägga en nations politiska förneI dring till grundval för dyvastisk glans och makt och furstliga familjefortyner. För ett I kultiveradt folk måste sönderstyckningemwaf den nationella organismen, äfven utan hänsyn till dess praktiska följder, kännas såsom en skam och ett lidande. Gif det frihet, gif det materielt välstånd — det skall l. svara: detta är ej nog, ni försötmar förgäf-1 ves ett lif, som flyr ut mina afklippta ådror. I. INeka det frihet, lät det försjanka i nöd — I det skall i föreningen af de splittrade krafI terna se enda medlet att eröfra den förra, Jatt afvärja den sednare. Skulle då ej den, I som hyllar frihetens och nationalitetens idter, i bi glädjas åt hvarje steg, hvarmed tyska nativnens enhetsarbete närmar sig siit mål? Denna slutsats vinner blott ökad styrka, dom vi något mera i detelj betrakta konse-qvenserna af det tyska småstatsväsendet. Dessa småstater ha blott funnits till såsom försörjningsanstalter för diverse furstligt Islödder, de ha ej haft några politiska principer att stödja sig vid eller göra gällande i den politiska utvecklingen; de ha, med feller utan konstitutionel maskerad, varit I domäner enslagna åt en skara högheter, som : 5; stundom med regentvärdigheten förenat spelhusvärdens yrke, och låtit sina folk erfara Talla olägenheterna af det monarkiska styI relsesätiet utan någon af de fördelar, det möjligen kan: ega: Dessa herrars politiska I visdom och noblesse har bestått i att bära kappan efter vinden, att hålla med den som för tillfället legat öfver; men defas hjertas ständiga böjelse, deras gemensamma älska. rinna, har varit reaktionen, med hvilken del. bolat, än hemligen än uppenbarligen. De; spoter hemma, ha de sjelfva trälat underl. ett pactum turpe, hvars slafboja var fästad I vid kejsartronen i Petersburg. Att en reJduktion af detta öfverflödande antal herskaper ?med Guds nåde? egt rum, är således en stark anledning till tillfredsställelse; och det enda att beklaga, är att. denej blet fullständigare. Småstatsväsendet har gifvitityskarne, utom den stora skaran af dyrå regenter, en oerhörd här af embetsoch: tjenstemän, omspunnit dem med ett ofantligt byråkratiskt nät. Ju mer småstaterna sammansmälta; desto mer skall byråkratien minskas; och I dermed följer ej blott en lindring i de I skattebördor, som förvaltningens faux frais Jej mindre än dess verkliga behof kräft, utan ock en minskning i det minutiösa, allestädesnärvarande regerande, som klipper vingarna å folkets allmänanda och paralyserar de enskildes initiativ. Detta småstaternas -separatlif, med dess Ismåaktigheter och dess ömkliga försök, att låtsa spela en roll i verldshändelserna och T vara ?så god som en annan?, har skapat Joch närt en atmosfer af andlig puerilitet, Iskenoch ceremoniväsende, af löjligt höglvigtiga formaliteter — en atmosfer, enkom egnad att nära fördomar, att begränsa synkretsen, att qväfva id6erna. Ej utan skäl har Robert von Mohl (i sin Politik) egnat en särskild åt de tyska småstaternas utrikesministårer och omöjligheten att väl besätta dem. Man tänke sig blott furstendömet Reuss ä. 1. eller Liechtensteins ?utrikes politik?! Vi kunna ej annat än skratta åt denna ?Grossmanssucht? — som Mohl säger — med sina par qvadratmil till bakTIgrund. Men saken har ock en annan sida: liksom allt narrverk, som tages på allvar, förnedrar och försämrar det menniskan. Det I hjelper ej, om rollens innehafvare, liksom Röms augurer, dra på munnen när de mötas under sina skrymtande förrättningar. ) Den politiska splittringen, mängden af I politiska centra (staatliche Mittelpunkte?, som Mohl säger) har i sin mån bidragit till landets öfverfyllande med universiteter, hvilket åter haft till följd olägenheter, som träffande påvisats i ett arbete af Escher, prof. vid högskolan i Zirich). Tyskland, utom Österrike, räknar ej mindre än tjugu universiteter med — år 1856 — 673 ordinarie, 266 extraordinarie, 45 honorarie professorer, 346 privatdocenter, 111 språkoch andra exercitiemästare. Intet under då — utbrister Escher — att Tysklands årliga bokkataloger äro så fruktbara, isynnerhet som det ej ringa antalet af privatdocenter af. hvarjehanda anledningar äro verksamma såsom skriftställare. Denna konkurrens med för, att kritik af alla slag, polemik, bemödandet att till hvarje pris finna något nytt eller i ny drägt presentera något gammalt, uttänjandet af bagateller i 8. k. monografier, paradoxer och effektjägeri spela en stor roll i denna litteratur. Hur skulle eljest ämnen finnas för alla? I detta behum omnium inter omnes måste hvar och en draga försorg om, att man hör honom; han måste mit Rippenstössen tränga sig fram?. Det är naturligtvis lika litet vår som Eschers mening att beklaga, att bildvingsanstalter finVRT ; Ra leg ert före fd