Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 2

I — ———V — J— Aftonen kom och förmaket fylldes tidigt af glada gäster. Flickorna knöto sina skoband och slätade sina skärp i tant Jeanettes rum och kommo derpå i små grupper ned i förmaket, och de äldre damerna följde dem, sedan de satt ett par knappnålar i sina mössband. Och de unga herrarne satte fram stolar åt de unga damerna ochhoppades att de sednare icke förkylt sig, och att de haft nöje af sin färd till Glenrig, eller ock hoppades de att kusin Annies paket kom henne riktigt tillhanda och att kusin Kate tyckte om det i staden valda bandet och var nöjd med färgen derpå. Mary och Rachel voro rätt täcka i sina ljusgridelina sidenklädningar, hvarur derag snöhvita axlar stucko fram, och Letitia serverade t6, som vanligt, klädd i hvitt och med sitt favorithalsband af koraller. Hennes panna var blekare och håret var mörkare än eljest, tycktes det, och hennes lifliga, ljusbruna ögon lågo djupare än för ett par veckor sedan. Men hon skrattade lika gladt som vanligt, och då hon det gjorde, glödde hennes kinder som fordom. Barnet som vill fånga en fågel med några saltkorn, är ej enfaldigare än den som tror sig ertappa Letitia i en känslosam stämning. Och Archibaldsunga fru kommer in i en sky af blått flör med silfverstjetnör, och med perlor inflätade i sing ljusa lockar, och de enkla landiflickorna betrakta henne med beundran, då bon sväfvar fram till en stol, der hon -nedsjun: ker och nådigt låter bjuda sig en kopp tå. Och nu begynner dansen och fortsättes med stor liflighet. Letitia dansar mera än någon annan och det är blott tant Penelope som en gång Snapper en förströdd min, ett uttryck af trötthet i hennes vackra ansigte. Men hvems fel var det? Hvarför skall tant Penelope också beständigt följa henne med