Aftonbladet – 11 oktober 1866, sida 2

det erbjudna beskyddet, och tant Penelope stannade ensam qvar i matsalen, der hon stod småleende med ljuset i hand. (Jag tror bestämdtt4, tänkte tant Mac, då hon för andra gången beredde sig att gå till hvila, jag tror att den dåraktiga menniskan börjat med sitt sökande efter skatten igen! Skatten! Liksom inte klokare folk än hon hade funnit den, om den bara existerade. Som om inte vi, Mac Arthurs clan, bäst skötte våra egna affärer! Så, det är det, hon nu intrigerar och planerar för! Jag vill våga mitt hufvud på att hon tänker narra den söta fru Archie i sina klor. Hon behöfver hennes bjelp till ett och annat. Kanske för att förmå Archibald att-rifva ned huset! Hvad skulle hon annars göra dernere nu, två nätter å rad, och i sällskap med den unga frun? Men lita på att en sann Mac Arthur nog tager reda på hennes planer. Ja, jag vill våga mitt hufvud derpå! Våga sitt hufvud? Hvad, tant Mac, ert hufvud med den rätta Mac Arthur-näsan, den styfstärkta mössan, veckade garneringen och allt? Oh, tant Mac, ni skulle vågat ej blott ert hufvud, utan edra händer med, om ni kunnat se tant Pen, der hon stod, nära panelningen, med ett litet bräckjern i handen, som hon funnit på en stol, nära hvilken fru Archie hade ståt. Annu en dag grydde öfver Glenrig, och ingen af tanterna tycktes tänka på att återvända till Cushlake; tant Pen blef qvar och tant Mac blef qvar. Jo, jag väntar säkert bref i dag, qvittrade den unga frun till svar på en fråga, som gjordes henne vid frukostbordet. Tant Pen var icke mycket i förmaket den dagen, och det hände sig att hon mötte