Aftonbladet – 11 oktober 1866, sida 2

Under denna morolog hörde hon tydligt tant Pens steg i förstugan, liksom aftonen förut. Hon störtade upp ur sängen, klädde sig, darrande af oro och nyfikenhet, och skyndade ned. Efter att hafva öppnat flera dörrar till alldeles mörka rum, kom hon slutligen in i matsalen, der hon blef så förskräckt öfver att finna tant Pen och fru Archie före sig, att hon med ett skrik nedsjönk på en stol. Hvarpå tant Penelope vände vig om, stängde dörren sakta och sade vänligt: Tyst, tyst, tant Mac! Fru Archie och jag hålla på att söka efter hennes sypåse, som alltid kommer bort om aftnarne. Men vi behöfva ej väcka upp hela huset för det. Jag tror vi ej få rätt på den i qväll. Den unga frun stod nära panelningen och ett brinnande ljus befanns på en stol bredvid henne. Hon tog det cch beredde sig att gå. Hon var blek och såg ond ut. CFru Penelope Mac Arthur! utbrast tant Mac, jag begär visst inte att få veta hvarför ni vandrar omkring här om nätterna och skrämmer upp alla menniskor. Detbetyder naturligtvis ingenting hvad jag tycker — jag är så godt som ingen — men det förundrar mig att ni ej blyges att skrämma en ung, oskyldig varelse... en gäst i huset... en... enX,.. vreden förtog här förmågan att tala hos den goda tant Mac. Fru Archibald, tillade hon ytterst artigt, vill ni göra mig det nöjet att stödja er på min arm och tillåta mig föra er till ert rum? Jag är sjelf en Mac Arthur och kan i min brors hus också tala i min brors namn. Jag är förtviflad öfver att man har vågat störa er sömn: Detta var utan tvifvel den stil tant Mac brukat i sina samtel ?i Dublin, i hennes ungdom?, Fru Archie värdigades emottaga