Aftonbladet – 11 oktober 1866, sida 2

tefla på ena väggen i matsalen, ?mycken tack, jag skall skrifva straxt.? ?Besynnerligt, tänkte tant Pen under det hon ånyo inspekterade panelningen, be. synnerligt att em ung fru skall behöfva påminnas af en gammal gumma, som jag, att skrifva till sin man.? ?Jag har lagt brefvet derute på bordet?, sade Ärchibalds unga fru, i det hon fladdrade in i förmaket. Tant Pen gick ut och lade sitt bref på bordet i förstugan bredvid den lilla biljetten, adresserad till ?mr Arcbibald Mac Arihur — 19 Butterfly Tenace, Brompton, London. 8. 10. Hon läste utanskriften tio, tjugu gånger, tog derpå upp ett bref ur fickan — det var Archies bref till hans mor — och jemförde stilen med den på Ethelindas bref. Man kunde ej se större motsats... Den förra ledig, läslig litet ojemn, med här och der en skälmaktig krökning, nästan som ett leende — alldeles lik Archie sjelf: den andra fin, mjuk, vacker, just passande för en ung ljuslockig fru, som läser romaner och går klädd i blått siden. Tant Pen blinkade slugt sedan hon gjort sin jemförelse och gick så tillbaka till sin sticksöm. Hvad är det hon nu har i sinnet, utbrast tant Mac Aliste, då hon om aftonen kom upp i sitt sofrum. ?Hon går och kom: mer, och blinkar och skrattar för sig sjelf, medan hon skramlar med sina stora, grofva stickor! Och hon lurar på Archibalds unga, eleganta fru, alldeles som katten lurar på råttan. Och ingen ser det — nej bevars! Randal är lika blind som döf och Jeanette är så okunnig som det barn som föddes i natt, så snart det ej är fråga om hel gonens lefnadsbeskrifvelser eller Randals krämpor.?