Aftonbladet – 10 oktober 1866, sida 3

UTA USP UD GB UIPLISVRLIMIFBRIIEG får dande. Duellraseriet bland de franska journalisterna har i dessa dagar åter visat sig. Francisque Sarcey i Opinion Nationale och Duvernois i Liberte ha slagits på värja, och resultatet blef, att den förstnämnde fick ett sår nära högra ögat. En tredje journalist har utmanat den nämnde Duvernois, hvars sekundanter emellertid förklarade, att han ej behöfde inlåta sig i ny duell för samma saks skull, nägra skarpa yttranden af Sarcey om medarbetarne i Liberte. Duvernois å sin sida har utmanat Ditmould på grund af en förnärmande artikel i Soleil, och fyra medarbetare i Libert ha utmanat Rochefort och andra medlemmar af Soleils redaktion. TYSKLAND. Uppgifterna om grefve Bismarks helsotillstånd låta föga lugnande. Hans läkare, dr Struck i Berlin, reste den 3 dennes till Pommern, der grefven ännu vistas. I et: bref från Berlin heter det att han fortfarande bebandlas af dr Sturck, medelsttelegrafiska order. Grefven lörer begärt förlängd permission och tros stanna på landet till slutet af Oktober. Den 8 dennes proklamerades i Kassel högtidligen Kurhessens införhfvande med Preussen. Från en tribun på torget upplästes kungörelsen af preussiske guvernören i närvaro af de förnämsta preussiska och f. d. kurhessiska embetsmän och militärer; i samma ögonblick aftäcktes under fanfarer den preussiska örnen på rådhuset. F. d. kurfursten anlände den 5 till Hanau, der han lärer ämna bosätta sig. Ehuru han reste inkognito och framkom om natten, hade dock en stor massa menniskor sammanströmmat från alla trakter af landet för att få se sin gamle regent. Kurfursten kunde endast med svårighet undandraga sig bevisen på den mest rörande tillgifvenhet, och skall liksom hans fordna undersåter varit ytterst rörd. Preussiska regeringen har besvarat hr Lavalettes b.kanta cirkulär i en depesch, hvars hufvudsakliga innehåll reddelas af af Patrie. Konung Wilhelm, säger det preussiska dokumentet, har rönt stor tillfredsställelse vid läsningen af den franske ministerns cirkulär, hvilket vittnar om kejsarens vishet och det fortfarande goda förhällandet mellan de båda makterna. Kejsarens upphöjda själ har satt honom i stånd att låta tyska nationens sträfvanden vederfaras rättvisa och att korstatera att sakernas nya ordning icke inuebär någon fara för Frankrike, utan en garanti för freden. Denna åsigt delas till fullo äfven af preussiska regeringen, hvilken liksom den franska tror de tider vara förbi, då hvarje nation endast sökte sin styrka i andra folks svaghet och beroende, samt kände sig missnöjd då dessa befästade och utvidgade sin makt genom att med sina länder förena folk med samma seder och samma pationalkänsla. Kejsarens handlinossött under och efter kriget är ett bevis på hans sinnelag med hänsyn till Tysklands mre konso!idering. Europa har derföre kejsarens vishet att tacka för den skyndsamma och tillfredsställande lösningen af en bland de svåraste frågor. Kejsaren har mäktigt bidragit att aflägsna faran af en allmän brand och ett utbrott af de revolutionära passionerna. Elfter sådana skakningar, som dem Tyskland varit utsatt för, beböfs någon tid att befästa verket, men användandet af de stora principer, som äro uttalade i cirkuläret, skall mycket bidraga att förkorta öfvergångsperioden, och hvad som ännu återstår är blott ett fredens verk och frukten af ett inre arbete. Magd. Zeitung meddelar ordalydelsen af den proklamation som preussiska regeringen utfärdat till de annekterade ländernas inbyggare. Den lyder sålunda: Genom det patent, som jag i dag genomfört, förenar jag eder, innevånare —, med mina undersåter, edra grannar och tyska bröder. Sedan I genom krigets utgång samt ombildningen af det gemensamma tyska fäderneslandet numera blifvit skilda från ett furstehus, som I hafven visat tillgifven trohet, träden I nu i förening med ett grannland, hvars befolkning är i afseende å gemensamt ursprung, seder och språk beslägtad med eder samt har med eder gemensamma intressen. — Om I icke utan smärta kunnen lösslita eder från fordnaa, kärblifna förhållanden, så vördar jag denna smärta och an ser den som en borgen för att I och edra barn skolen bli äfven mig och mitt hus trogna. I skolen inse nödvändigheten af hvad som skett. Ty om icke frukterna af den hårda striden och den blodiga segren skola gå för!orade för Tyskland, så kräfver Låde sjelfupphållelsedriften och omsorgen för de nationella intressenas befordrande, att för framtiden förena Hannover c. med Preussen, och så har endast Tyskland vunnit hvad Preussen förvärfvat, såsom min salige herr fader förutsade. — Detta skolen I allvarligt betänka och dervid litar jag på edert tyska redliga sinnelag, att I viljen gifva mig eder tro och lofven lika uppriktigt, som jag upptager eder såsom mitt folk. — För edra näringar, eder handel och sjöfart öppnas nya rikare källor genom föreningen med mina stater; och mina omsorger skola verksamt komma edra ansträngningar till mötes. — Lika fördelning af skatter, en ändamålsenlig kraftfull förvaltning, sorgfälligt öfvervägda lagar, en rättvis och punktlig lagskipning, kortligen alla garantier, som gjort Preussen till hvad det uncer det nyss genomgångna hårda profvet visat sig vara, skola hädanefter äfven komma eder till godo. — Eder vapenföra ungdom skall troget sluta sig till sina bröder i mina andra stater till fosterlandets lörsvar, och med glädje skall preussiska armn mottaga de tappra hannoveranarne c., för hvilka numera ett nytt större blad blifvit öppnadt i den tyska ärans häfder. (I fråga om Frankfurt saknas denna sista strof.) — Kyrkans tjenare skola öfven hädanefter predika edra fäders tro. — At edra läroverk, de mångåriga vårdarinnorna af tysk konst och vetenskap, skall jag egna synnerlig uppmärksamhet, och då preussiska tronen erkännes och uppskattas såsom härden för det tyska fäderneslandets frihet och sjelfständighet, skall äfven edert namn upptecknas bland de bästa af dess söner, då skolen äfven I välsigna den stund, som förenade eder med ett större fosterland. Så styre Gud! Wilhelm. I TALIER. Fredens afslutande mellan Italien och Österrike har mottagits med jubel i hela Italien. Italien skall i allo betala omkring 250 millioner francs, hvaraf 163 millioner representera Venetiens särskilda skuld, medan återstoden (87!2 millioner) betalas i ersättning för den fästningsmateriel, som Österrike iexe kan föra bort. De konst