Aftonbladet – 10 oktober 1866, sida 2

Det var ingen som märkte att Lititia drog sig undan utan att helsa, eller att hon, då den unga frun gick uppför trappan till sit rum, stannade qvar dernere. vridande sine små händer, som om hon ville bryta dem: stycken. Archibalds unga fru, fru Archie, som man också kallade henne, visade sig snart i för. maket, så grann och elegant, att sällskapet af beundran knappt vågade draga andan. Hon var klädd i e: ljusblå sidenklädning, en hel sky af volanger och garneringar, med utsökta spetsar och glittrande smycken. Hon var lång och smärt och bar sina grannlåter med intagande behag. Det var en af dessa blondiner, som genom en utsökt passande toilett och lifligt lynne, kunna förvandlas till verkliga skönheter. Kläld i mindre bjerta färger och utan sina små försök att behsga, skulle hon varit alltför blek och färglös och hennes hår skulle haft den glanslösa linfärg, som blott genom passande prydnader kan erhålla ett slags guldglans. Så tänkte åtminstone tant Penelope, der hon, alldeles förgätande höflighetens fordringar, oaflåtligt betraktade den nykomna gästen; för hvars skull hon syntes alldeles hafva glömt Letitia. ?Vill ni inte sitta ned här, vid brasan, fru Archie?? — Fru Archie, vill ni taga plats vid tbordet?? — Söta fru Archie, pi är väl alldeles uttröttad?? — Fru Archie, ni är ju färdig att falla ned ar bara trötthet, pi behöfver något att äta.? — Ah, säg mig inte det! Jag vet bättre än ni huru svårt det är att få några förfriskningar på den väg ni rest. Ni bör vara anselägen om ert te.? Dylika helsningar haglade omkriog den främmande, men sedan bon yttrat ett par ord och några gånger slätat på sina garne