Aftonbladet – 10 oktober 1866, sida 2

var i alla fall hela clanens gunstling, förtrogna och oumbärliga vän. Hon hade alla de unga männens förtroende och alla de unga flickornas förtroende, allas, utom en. Hon brukade också alltid säga att hon icke förstod sig på Letitia. Hon betraktade nu denna unga dam med största uppmärksamhet, der hon, i svart sidenklädning och ett halsband af koraller, sväfvade ut och in och omkring rummet, vakande öfver anordningen af kakor och sylter och uppsökande hvarje möjlig förevändning att få vara irörelse, som om hon ej kunnat hålla sig stilla en m nut. Ljudet af vagnshjul hördes nu på den saudade gården och en allmän tystvad oppstod i detsamma. Kusinernas glada skratt upphörde på en gång; Mary och Rachel sågo på hvarandra och sågo verkligen ut alldeles som hvita råttor?, så rädda och ängsliga; onkel Randal sjönk ned i sin länstol; tant Jeanette steg upp och började oroligt draga i de granna schalfransarne, och tant Mac störtade upp och-såg sig omkring som om hon velat säga: ?Jo, nu skola vi väl se efter hvad slags person Archibalds unga fru är!? Hvarpå tant Pen satte sig bredvid gamle Randal hvars hand hon vänligt lade i sin, medan hennes blickar oafvändt följde Letitia, Denna, som just höll på att skära ett bröd i tunna skifvor, lade bort sin knif, oick fram till fru Mac Arthur, som ännu stod obeslutsam bredvid sin man, lade den gamla damens arm i sin och sade: Kom, ant Jeanette, du måste ju möta henne der: nere i porten, vet du väl!? . Näsvisa slyna! fräste tant Mac rotto voce. . Bravo, Letitia!? mumlade tant Pen, lika akta. I nästa minut stod den främmande i förtugan och tant Jeanette omfamnade henne. .