Honst-utställningen. Vv. Vi komma nu till den finska afdelningen, som företer ett antal taflor, hörande till det historiska facket. Hr Ekman har exponerat icke mindre än fyra målningar öfver ämnen, hemtade från den finska mythen. Dessa taflor ha, sanningen att säga, framkallat mera undran än beundran. Påstår man, att den gamla finska mythens gestalter föga lämpa sig för konstnärlig behandling, så kan man egentligen icke teoretiskt gendrifva ett sådant påstående, det måste ske i handling. Låge detnågon sanning deri — ha vi vid ett annat tillfälle yttrat — att de fornskandinaviska mytherna äro alltför groteska, dunkla och plastiskt obestämda, för att kunna bli föremål för den bildande konsten, så skulle detta uti ännu högre grad gälla om den finska mythkretsen, hvilken företer en så stor mängd roteskt-fantastiska elementer. Det välekanta Geijerska omdömet i förstnämnda hänseende, framstäldt för ett halft århundrade sedan, har sedandess blifvit vederlagdt på det enda sätt, som ken erkännas såsom tillfredsställande, nemligen derigenom att snillrika konstnärer uppträdt och i heandling uttalat detta ?lappri med systemerna !?, som Geijer sjelf en gång, då han fann teoriernas stuga för trång, med så mycken entusiasm utropade. På samma sätt böra ock de egendomliga gestalterna från finska folkets forntid kunna vinna fast fot inom den bildande konsten och derigenom bringa den allmänna konstutvecklingen en ny biflod af originelt stoff och nya friska motiver. Men härtill fordras hos konstnären ett äkta poetiskt sinne och utbildad smak, som skärpa hans blick för de elementer i myihen, som kunna till konstnärlig behandling upptagas. Man bör erinra sig, att äfven den grekiska mythens gestalter i de äldsta dikterna framstå mycket groteska och oplastiska och ännu hos Homerus ofta förete någonting vidunderligt och oformligt. Det var