Aftonbladet – 6 oktober 1866, sida 2

omgifvande dunklet -— dalen nedanför huset hade i halfdagern fått ett mystiskt djup och bergen der bakom spöklikt krupit in i skogarne. De stora träden, hvilkas första svaga försök att göra sig gröna, alldeles doldes af mörkret, sågo ut som skäggiga jättar, hvilande sig mot sina tunga klu bor, så länge vapenhvilan med stormen ännp räckte. I förmaket på Glenrig sutto onkel Randal och tant Jeanette i hvar sin länstol på hvar sin sida om spiseln, hvarifrån den flammande brasan spred ett klart, rödt ljus öfver det gammalmodigt möblerade rummet. De sofvo eller hvilade, hvilket ni behagar, då lätta steg hastade öfver golfvet och Letitias stämma utropade: Tant Jeanette! Här äro brefven — ändteligen! Ett, två, tre — och der är ett från Archie! Jag skall tända lampan !? Lampan blef tänd i en blink och der Letitia nu står i dess ljus, kunna vi utan hinder betrakta och beskrifva henne. Hon är liten och smärt till vöxten, klädd i en grå hvardagsklädning med ett svart sidenförkläde. Hon såg ut som om hon varit van att bära nyckelknippan, men att bära den glädtigt och behagligt och göra den till ett lika pikant tillbehör till sitt pittoreska utseende, som något af de ?bijouteries? en fin dam någonsin satte på sitt finger eller i sitt bälte. Letitia var icke någon skönhet, men hon kunde vara vacker ibland, och hvarje qvinna som kan det, bör vara nöjd med detta. Hennes ansigte var litet och rundt med lifliga, ljusbruna ögon, en kort, fin näsa och en stor mun med röda läppar och hvita tänder; pannan var låg men bred. Håret, som var mörkt utan hvarken purpurglans? eller ebenholtssvärta?, var struket tillbaka från panna och tinningar och i täta tunga lockar, samladt i nacken,