Aftonbladet – 6 oktober 1866, sida 2

sätt, genom att bryta upp golf och bryta ned väggar för att söka en skatt, hvars tillvaro blott en gammal saga omtalade. Letitia skrattade åt denna saga. Hon var en faderoch moderlös flicka, som gamle Randal upptagit till eget barn, på grund af något sagolikt slägtskapsband, räknadt i femtiosjette led. Hon var af ett lifligt lynne, hastig i siva rörelser, alltid färdig att hjelpa alla, säker i sina omdömen och följaktligen också i det tröga hushållet på Glenrig den ordnande och handlande kraften, den som skötte och styrde alla göromål från vinden och ned i källaren. Hon tyckte mycket om den gamla sagan om skatten, men skrattade alltid deråt, plotkade sönder den i små stycken den ena dagen, för att den andra åter sammansätta den, utstyrd i de grannaste och präktigaste färger. Den enda person, som kunde hafva gjort något försök att uppdaga skatten, var Årchibald, vanligen Archie kallad, husets äldsta barn och enda son, som för närvarande sökte skapa sig en framtid som advokat i England, och som, i trots af sin irländska brytning och irländska härkomst, också lyckades deri. Men hans äregirighet och arbetsförmåga hade funnit en annan afledare än de inbillade skatterna i fädernehemmets murar. Archie hade sysselsättning nog; ty familjen Mac Arthur hade på sednare tider blifvit mindre rik än fordom, och hans uppgift var att skaffa sig sjelf ett namn och en oberoende framtid. Detta gick nödvändigtvis långsamt, i annat fall — så trodde många, — skulle ett par strålande ögon, som nu var Glenrigs solsken och glädje, lyst hos honom, redan nu, i den stora staden London. Men detta var nu blott en gissning. Den enda som kunnat äga något härom var Letitia och hon, som kunde vara tystlåten