Aftonbladet – 6 oktober 1866, sida 2

Tant Penelope trodde på denna saga och hade på mångfaldiga sätt försökt att af den gamla Nanny utleta hvad hon visste om skatten. Det var ingen ända på alla de skarpa häntydningar till hennes lättrogenhet, som hon måste höra af tant Mac Alister. Men tant Penelope frågade ej derefter, utan, vare sig af menniskokärlek eller i afsigt a!t sålunda försona sig med gamla Nanny, öfvertalade hon tant Jeanette att taga hem såsom lekkamrat åt Letitia en liten dotterdotter till den gamla. Flickan hade emellertid icke uppfört sig väl och blifvit bortskickad, hvarefter både hon och mormodren lemnat trakten, sä att tant Penelope nu hade mindre utsigter än någonsin att kunna tilifredsställa sin forskningsifver, Den gren af familjen, som nu egde godset, var synbarligen också minst af alla, som någonsin egt det, utsedd att finna den omtalta skatten, Gamle Randal Mac Arthur, som en gång blifvit träffad af slag, var mycket döf och hade aldrig fullkomligt återfått bruket af sina lemmar. Nu satt han ständigt i sin länstol, en glad och tålig knsten, nöjd att dväljas. bland sina barn och sina vänner, så länge Försynen tillät det och utan att frukta någonting i verlden så mycket som förändringar, af hvad slag de vara månde. Hans hustru, tant Jeanette, som några tjog systerbarn kallade henne, var en liten gumma som talade med låg stämma och som rörde sig nästan lika litet bullersamt som hennes egen skugga. Hennes döttrar, Mary och Rachel, voro båda sin mors afbilder — icke till den yttre personligheten, men i det lugna lynnet och det stilla väsendet. Alla tre skulle blifvit alideles förskrämda aftanken på att afbryta deras fredliga lefnads