— MMMM emedan jag icke hade någon lust att våga mig långt ut i en så helt och hållet okänd region. Vid min hjelm voro baktill fästade tvenne metallrör; det ena, som tillslöts af en stark ventil för vattnets utestängande, var bestämd för afförande af den genom andedrägten förskämda luften, den andra deremot skulle tillföra frisk Juft. På däcket såg jag också ett långt rör af kautschuk liggande i en mängd slingrande bugter, likt en orm. En matros fattade hufvudet på den långa ormen och skrufvade in den i luftpumpen, hvarpå han fäste svansen vid ändan af luftröret på min bjelm. Luftpumpen är sålunda en yttre lunga, och röret, som utmynnar i denna pump, är ett simmande luftrör. — Man tillslöt nu den enda öppning, som ännu tillstadde mig en förbindelse med den yttre verlden, i d t man in: satte ett glas framför min mun. I s.mma ögonblick började luftpumpen att spela, och utan denna skulle jag snart blifvit qväfd. Jag andades numera endast medelst denna maskin; men tänk om denna på något sätt ginge sönder! Dykarne sade mig emellerid att jag ej behöfde frukta derför; en klaff tillslöte i sådant fall luftröret, så att intet vatten trängde in, och luften i min bjelm räckte så Tänge tills man hann draga upp, mig. Tala och höra kunde jag icke mer, men med mina tre glasögon såg jag förträffligt. Man tecknade åt mig att jag skulle gå till stegen, som förde från skeppet ned i hafvet. Det kinkigaste härvidlag var att röra sig. Mina blyskor fastnaglade mig vid däck, på rygg och bröst hade jag tyngder, och i mina kläder var jag så stel, som om man hade insytt mig i ett hafsvidunders hud. (Forts. följer.)