skratta. Det föreföll mig som om jag i en hast blifvit förvandlad till ett fabelaktigt djur. Men det var ej blott min skugga som satte mig i förvåning. Så ofta jag försökte tala, gaf min röst inne i hjelmen en dof och ihålig ton. Då jag emellertid hade kommit så längt, förklarade jag, att jag ön: skade nedstiga i djupet. Arbetarne gjorde härvid stora ögon, och jag tyckte mig i dessa läsa en känsla af tvifvel och oro. Nå ja, man kan hvad man vill?, sade slutligen en af dem och började dervid gifva mig nödiga instruktioner. ?Med ett tag?, sade han, kan ni befria er från de båda blytyngderna och stiger då genast till ytan. Medelst luftrören och en lina står vi i förbindelse med fartyget. Vi gifva med båda en mängd signaler, och det kan vara tillräckligt för er att veta, att ni genact blir uppdragen, om ri rycker fyra gånger i luftröret. Så länge dykaren är under vatten, har han ombord tvenne väktare, som veka öfver honom lika troget som en amma öfver barnets första försök att gå. Våra lagar förbjuda väktarne att tela med hvarandra eller med andra under det deras vakt varar. Detta kunde nemligen förströ dem, och de behöfva hela sin uppmärksamhet för att fatta meningen af den minsta sigval. De stå ju. i ansvar för den persons lif som arbetar på hafsbotten. — Men det var sannt, jag glömde ännu ett försigtighetsmålt; det händer ibland att dykaren förirrar sig och icke hittar tillbaka till den stege, på hvilken han steg ned. Vi begagna såsom ledtråd i denna labyrint ett rep, veckladt ov kring handleden och som man vecklar upp, då man aflägsnar sig från stegen.? Jag försäkrede honom att detta var för mig ett onödigt försigfighetsmåt,