den. Förliden sommar begaf jag mig di från Canterbury på en liten enspårig jern bana, på hvilken ett haltande och lungsig tigt lokomotiv förrättar tjenst. Byn Whits table har i och för sig just ingenting märk värdigt. Ett positiv, Pdledsagadt ar en tam. burin och en apa, utgjorde dagens händeldå jag kom dit. Framför den egentlige byn ligger utåt Themsen en hop svarta trä kojor. Här är hufvudqvarteret för ostronfisket och dykaren John Gauns residens. Denne nedstiger icke vidare sjelf på hafs botten, ehuru han var en af de första som begagnade dykardrägten, mea leder deremot ganska vigtiga ärbeten. Efter stormarne, som så ofta förekomma vid de engelska ku. sterna, erhåller han befallning per telegraf, att med sitt folk bege sig till skådeplatsen för ett skeppsbrott. De äro käcka och kraftfullamän, som vanligen börja sitt arbete vid tjugo års ålder. Somliga fortsätta dermed till sextio år och derutöfver. De arbeta antingen för viss procent eller för en bestämd vecklön, allt efter arbetets beskaftenhet. I sednare fallet får hvar och en 5 pund sterling (90 rdr) för sig och sin ledsagare samt dessutom fri resa. Vanligen stannar dykaren tre till fyra timmar under vattnet; stiger derpå upp, hvilar sig en timme och återvänder derpå ånyo till sitt arbete. Ibland är dessa dykares arbete i högsta grad lönande.. John Gaun och hans arbetare räddade sålunda 100,000 pund sterling (1,800.000 rdr) från vraket af Lady Charlotte, ett fartyg som hade förlist. En annan gång arbetade de vid irländska kusten, der ett spanskt skepp hade sjunkit, och funno der en hel massa spanska dollars. Penningarne hade ursprungligen varit inneslutna i en kagge, men trädet hade förmultnat på hafsbotten, och de hop