I hög grad komiskt är anmärkarens framkastade förslag att åstadkomma en prisnedsättning på de svenska skenor som -på statsbanorna skulle begagnas, på det sätt att man skulle göra dem af något mindre tyngd än de engelska, d. v.s. göra de förra af mindre dimension, än de sednare. Påtagligen har anmärkaren i brådskan förgätit, att till de med sådana skenor belagda banorna skulle anskaffas annan materiel än på statens med engelska skenor försedda banor, och tågens tyngd på de förra göras mindre än på de sednare, 0. 8. v. Men kanske är hans mening att inga jernvägsbyggnader skulle börjat förr än svenska skenor hunnit tillverkas. Men då hade vi ganska säkert icke nu haft 100 mil jernvägar. Om jag icke misstager mig begagnas å alla de anbragta bibanorna både engelska skenor och till stor del äfven annan engelsk materiel; men mot dessa banors styrelser har aldrig någon spärr-ridt anställts för deras oförklarliga smak för utländsk materiel? — för att begagna anmärkarens stora fras. Och hvarföre? Jo emedan man härvidlag begriper att den utländska materielen (skenorna) är billigare. Men i afseende på statens jernvägar uppställer man andra grunder och främst den, att med sta tens medel skulle bredas tjockt på — till exklusiv förmån för en viss branche af vår industri. Sannerligen jag hade kunnat föreställa mig, att några ord om jernvägsstyrelsens omtanka och mod skulle så som fallet är afficiera anmärkaren. Men så är det med sessa stränga granskare, de äro så ofantligt ömtåliga — och afundsjuka sen: Det vore stor synd att vilja beröfva dem, hvilka i likhet med aänmärkaren och lika befogadt som han gjort ve på jernvägsstyrelsen, den upphöjda tillfredsställelsen att genom dessa anlopp hafva frambringat begagnandet af svensk jernvägsmateriel. Men jag kan ej undgå att sammanställa dessa sjelfbelåtna — anloppare, med David Rösensköld. ochapotekaren Riis, hvilka voro fast öfvertygade derom att de, och endast de, häde förtjensten af Napoleons fall. Jag har icke debiterat er, hr redaktör, för protektionistiska sympatier, liksom jag icke lemiserar möt er, utan mot den på villospår komne författaren af den anmärkningsserie som jag besvarat. Nu vill han icke vara protektionist; men han var det — kan ske dock omedvetet — när han första gånen red spärr möt jernvägsstyrelsen, när an så högröstad ropade på svensk materiel äfven om den vore något dyrare än den engelska och när han skildrade den bedröfliga känslan som gtep honom vid anblicken af de väldiga banden af engelskt jern som omgifva Sverge.? Jag smickrar mig med att de Kpplysningar som bibringats honom, och som han, ehuru motvilligt, måste godkänna, klarat hans begrepp och fört honom in på en sundare tankegång. Det är dock af ingen betydenhet om anmärkaren är eller icke är protektionist; men det är af vigt att allmänheten icke vilseledes beträffa jernvägsstyrelsens åtgärder, och att äfven jernvägestyrelsen får åtnjuta hvad hvar och en har rätt att fordra — rättvisa. Stockholm den 13 Augusti 1866. Redaktionen, som finner sig föranlåten att äfven denna gång med några ord beledsaga insändarens framställning, anser sig böra till en början omnämna, att den insända artikeln redan någon tid stått uppsatt, ehuru den till följd af bristande utrymme ej kunnat förr än nu i bladet inflyta. Dernäst vilja vi vänligen delgifva insändaren vår öfvertygelse, att deras sak, som ban förfäktär, troligen icke vinner något på det öfversitteri i ton, med hvilken han söker dölja sin svaghet i sak. Det är alltför vanligt, att den, som förfäktar en sak, som han känner vara sjuk, bjuder till att hålla modet uppe hos sig sjelf och att visa sina klienter att han står på sig, derigenom att han slår omkring sig med stora ord och framför allt med försmädliga tillmälen mot motståndaren. Vi lemna således dessa i sitt värde och skola endast bemöta hvad han sökt anföra i sak. Då insändarens framställning tagit vårt utrymme starkt i anspråk, nödgas vi dock dermed låta anstå till nästa nummer. Endast derom vilja vi för dagen erinra insändaren, att då han för sin artikel valt den äfven i andra länder brukliga formen, att ställa sitt tal till ?Redaktören?, i stället för såsom hos oss är brukligt, till Redaktionen?, har han emellertid råkat förbise, att man vid begagnandet af förstnämnda form plägar vända sig till redaktören såsem den der yttrat eller antages hafva yttrat hvad hans tidning innehållit, så snart det icke varit betecknadt såsom insändt. Insändaren, som förmodligen trott sig ha fått reda på, att någon annan än hufvudredaktören af denna tidning nedskrifvit de anmärkningar, hvilkas verkan han vill omintetgöra, har baft den ogrannlagenheter, att: på grund af denna sin förmenta kunskap om Aftonbladsuppsatsernas författare, skilja mellan ?redaktören? och anmärkafen?, Vi skulle visserligen ha kunnat göra en förändriog af detta skifsätt till vilkor för artikelns införande; men då insändaren fäigen påräknat en hufvudsaklig del af en effekt, han vill åstadkomma, just af de vändningar hvartill den valda formen ger honom anledning, så skulle han måhända klagat öfver bristande, yliberalitet? å vårli sida, om vi beröfvat honom nämnda fördel, och vi inskränka oss således att erinra, en gång för alla, att redaktören af Aftonbladet ansvarar för hvad hans tidning yttrar, och att den som polemiserar med tidningen, således polemiserar med ho