Aftonbladet – 29 september 1866, sida 2

nens tystnad, är detta det enda band, som förenar dem med de lefvandes verld. Dykarnes arbeten äro naturligtvis af olika slag. De båda, som jag såg stiga ned, skulle rensa botten framför vågbrytaren. Så snart de hunnit dit ned, hoppa de ned från sin bänk och börja, beväpnade med en hacka, att gräfva i den fuktiga sanden för att bortrödja stenarna. Stundom är vattnet grumligt, men vanligen är det så klart, att man från hafsbotten ser ett moln passera öfver himmelen. Också bedrifves arbetet dernere med nästan lika lätthet och oförtrutenhet som uppe på land. Då de arbetat en längre stund, händer det stundom att en tjock dimma lägrar sig öfver deras ögon och skymmer de omgifvande föremålen för dem; men i sådant fall behöfva de endast begära ett luftbad. Pumpen fördubblar då sin verksamhet och sänder dem en luftström, som skingrar dimman. Det dröjde icke länge förr än jag såg resultatet af deras arbet-n: säckar, fyllda med våt sand, och baljor, lastade med sten, uppstego alltemellanåt till ytan, dragna medelst rep. Arten af detta arbete tillåter dem paturligtvis icke att längre arbeta på samma punkt. De gifva derför alltemellanåt tecken, att man bör flytta dem, och pu sätter sig den ofvan omnämnda lilla vagnen i rörelse, lyfter kloczan från botten och vrider henne i den antydda riktningen. Dykarne kalla detta att resa. Då de upptäcka ett ställe, der botten är på något sätt belamrad, gifva de tecken, och klockan nedsänkes genast åter. (Forts. följer.)