Aftonbladet – 29 september 1866, sida 2

af hvilket den till hälften hade varit dold, och förde med sig tvenne arbetare, som voro våta ända till midjan och betäckte med gyttja. De hade arbetat en half dag under vattnet och tycktes vara bra trötta. Deras solbrända hy var vid tinningarne och kring annan färgad med en liflig rodnad. Kloca bibehöll sin ställning, likasom om man velat gifva henne tid att torka sig och hemta frisk luft. Middagstimman var nu inne för dykeriarbetarne. Jag hade fått se klockan höja sig öfver vattenbrynet; det återstod mig nu att se henne sänka sig tillbaka ned i hafvet. Samma båt, som hade fört de tvenne arbetarne till det stora flytande trähuset, återförde dem efter en timmas hvila till dykareklockan, som, hängande mellan himmel och vatten, liknade en ofantlig, nedantill öppen jernkista. Tillredelserna för nedstigandet a någonting visst imposant, som en uppskrämd inbillning lätt skulle kunna taga för beredelserna till en afrättning. Ingenting. fattas deruti, hvarken schavotten eller den hemliga kammaren eller de hotande vågornas öppna afgrund. Lyckligtvis seicke dykarne saken från denna synpunkt, utan tyc-. kas tvärtom vara stolta öfver att torrskodda kunna vidröra botten på detta haf, der så många andra funnit sin död. De båda männen stego upp, den ena efter den andra, i det inte af klockan och hjelpte sig dervid medelst en jernring, som hängde ned från kilockans tak. De togo plats på tvenne träbänkar, som äro anbragta uppe i klockans inre. Stundom sätta sig fyra till sex arbetare i detta sällsamma. fordon. Båten drog sig tillbaka, och ett ögonblick derefter befallde uppsyningsmannen att man skulle nedvinda kedjorna. Klockan sänkte sig horisontalt och nästan omärkligt mot