Aftonbladet – 29 september 1866, sida 2

finning är att känna vattnet fly undan ens fötter med ett slags vördnad. Behöfva vi väl erinra derom, att klockan nedantill är fullkomligt. öppen... och att endast lufttrycket undanträvger vattenmassan? Ljuset, som faller in. genom fönstret till detta rum, är tillräckligt starkt för att upplysa alla föremålen; men alltefter som man. kommer ned i vattnet, antager det en grågrön och fantastisk färg, Vår tunga maskin hade nu fullkomligt försvunnit i djupet. . Jag trodde mig vara på hafsbotten och väntade att få se fiskarne komma och betrakta oss genom fönstret, men intet spår till lefvande varelser syntes till. Hela intrycket af min resa inskränkte sig till en egendomlig akustisk effekt. Mina reskamrater försökte att samtala med hvarandra, men till följd af. lufttrycket nådde deras röster knappast fram till mitt öra, och det var med knapp nöd jag var istånd att höra hvad jag sjelf sade. Klockan höjde sig åter med samma högtidliga långsamhet hvarmed hon hade stigit ned. Jag hade genom detta experiment velat pröfva mina krafter, men kunde likväl icke undgå att säga till mig sjelf, att dammen i polytekniska institutet icke är hafvet, och att detta nästa gång skulle bli experimentalfältet för mina dykeriförsök. För tvenne år sedan befann jag mig i Plymouth, der fyra eller fem dykareklockor hvarje dag voro i verksamhet i närheten af vågbrytareov. Jag hade sålunda ett ypperligt tillfälle att göra närmare. bekantskap med hafsbottnen och vidtog mina åtgärder derefter. En vacker morgon begaf jag mig till den gamla hamnen:och hyrde mig en båt. Min båtförare var ett stadens barn, men hade doppat sin åra i mer än ett saltvatten. Han hissade sitt segel, och båten