Aftonbladet – 27 september 1866, sida 2

detta. Hon tyckte också att Roger såg så brydd ut — med ett ord, detta möte var alls icke hvad-hon hade föreställt sig. Och lady Harriet som ej kom tillbaka! Har ni någonsin sett så vackra törnrosor?4 sade hon, halft förtviflad öfver tystnaden och för att ändå säga något. Jat, svarade ban hastigt och med blixtrande ögon, jag har sett en som till och med var mycket vackrare, men också blott en enda. Vill ni se den, Molly ? SJa, gernaX, svarade hon, tmen... Jo, jag har den med mig. Sedan den kom i mina händer har den aldrig ett ögonblick lemnat mig. Se här4, tillade han och upptog ett etui, liknande en broderad plånbok, öppnade det och visade Molly — en pressad törnros, som väl förlorat sin färg, men ännu bibehöll ett doft, som så lifligt påminte henne om de sällsynta törnrosorna vid Hamley, att hon utbrast: Åh, den är från Hamley, och... Och ni bar gifvit den åt mig, Molly! Minnes ni icke sista gången vi råkades på Hamley? Jag bad er om en blomma och ni gaf mig denna. Minns ni det? Om hon minnes det! Huru skulle bon kunnat glömma det? Hade hon icke tänkt derpå hvarje dag nästan, oaktadt allt sitt bemödande att icke tänka derpå? Hade bon icke. frågat sig gång på gång, om hon gjorde orätt deri, om det icke var tanklöst och oförståndigt, och om icke Roger tyckt detsamma? Om hon minnes det! Hvarför skulle eljest hennes kinder bränna så och hvarför skulle hon ej våga se upp på honom! Molly, fortfor han, jag har gömt denna ros som min högsta skatt, jag har bevarat den troget som en talisman, i hopp att den en gång skulle föra mig till min lycka. Och