Aftonbladet – 26 september 1866, sida 2

STOCKHOLM den 26 Sept! Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 21 September. För någon tid sedan innehöll en af stadens tidningar följande notis, som väckte mycken uppmärksamhet och ögonblickligen inflöt i de andra bladen: Mormonismen synes på den sednare tiden ha tagit stark fart här i staden, ty enligt uppgift från mormonernas föreståndare, skall deras hela antal i Kristiavia stad i November förra året ha utgjort 563 personer, 198 af manoch 265 at qvinkön, af olika åldrar ända från 9 till 60 år och deröfver. Föreningen för den inre missionen har af denna anledning hos Kristiania sparbank anhållit att tillsvidare få sig beviljadt ett årligt belopp af 300 å 400 specier till arvode åt en teologie kandidat, som kunde inträda i föreningens tjenst i egeuskap af missionär mot och bland mormönerna. Möjligheten af en sådan utbredning hade väl ej mången föreställt sig. Visserligen hade man förut blifvit uppmärksam på att under loppet af de sista ären omkring dubbelt så många gått öfver till mormonismen, som till alla de egentliga dissentersamfunden tillsammantagna. Medan de sednare under åren 1859—1865 vunnit blott vid pass 500 proselyter, b.räknar man antalet af mormonismens nya anhängare till inemot 1000. De flesta af dessa finnas i hufvud staden och dess närmaste omgifning, och då härvarande menighet ej går upp till mer än 563 personer, så kommer det deraf att alla de, som på något sätt kunna komma bort härifrån, expedieras öfver till det nya Jerusalem vid Saltsjön. I ett af stadens nedre qvarter, den 8. k. Piperviken, har mormonmenigheten sitt församliogshus, der hålles regelbundet gudstjenst, som besökes, utom af sektens medlemmar, ofta äfven af nyfikna — som nästan uteslutande tillhöra samfundets lägre klasser. För längre tid sedan stötte jag tillfälligtvis ihop med en af sektens mera bildade medlemmar, en driftig och kunnig handtverkare. Kort efteråt kom han till mig och började utfråga mig, om jag ej kunde gifva honom något besked om, hvarifrån norr männen egentligen förskrifva sig. Jag svarade honom naturligtvis att denna kasus egontligen låge alldeles utanför min praktik, och hänvisade honom till några böcker, der han kunde hemta upplysning om den saken. Han släppte mig emellertid ej och under mycket oredigt tal från hans sida kom det nu fram, att mormonerna hylla den gängse amerikanska skepparhistorien om de tio förlorade Israels stammar, som skulle hafva försvunnit och nu lefva nägonstädes uppåt nordpolen, hvarifrån de i tidens fullbordan skola återvända och framkalla en fullständig omskapning af alla förhållanden. 4Nu kunde det ju vara möjligt, menade min mormon, att det vore en eller annan af dessa stummar, som på sin vandring till det dolda polarlandet, befolkat Norge; och kunde man få det bevisadt, så vore det ju det mest glädjande resultat af våra skickliga historieforskares undersökningar. är man eftersöker de väsentliga drag, som äro egend: mliga för hvarje religiös rörelse i vårt land, märker man att det är -tt, som är för dem alla gemensamt, nemligen ett sträfvande efter större vishet, än den protestantiska kyrkan enligt sina grundsatser är i stånd att skänka, efter någonting objektivt, någonting yttre, hvarvid den enskilda menniskan kan stödja sig. Protestantismen, som i sina konseqvenser isolerar den enskilda menniskan, ställer henne ansigte mot ansigte med gudomligheten och allenast anvisar henne det personliga trosförhållandet såsom förmedlande moment, har blifvit slägtet alltför sträng; man drager sig skygg tillbaka från dessa ensliga förposter och samlar sig i klunga. På detta sätt återgår man mer och mer till att ånyo uppbygga det kyrkobegrepp, som reformationen sprängde, och i stället för tron, den enskildes egodel, sätter wan visheten, kyrkans arfvegods, :såsom mål. Det är ej heller svårt att förstå, hur lockande det måste vara för den, som blifvit så pass andlgen väckt, att han ej låter sig nöja med de rent konventionella religiösa föreställningarne, som alltsä under känslan af personligt ansvar, börjat forska efter en religiös stödjepunkt, som derpå gått vidare framåt och i bibeln sökt den sanning, hvilken protestanten menar der skall finnas full och klar, men ej i längden kunnat uthärda PA se SANN AST LENE