Aftonbladet – 25 september 1866, sida 2

EET ningen. STOCKHOLM den 25 Sept. Jeg BEN Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 22 Sept. Berlin har i två dagar i glädjerus firat truppernas intåg. Det är icke min afsigt att i detalj beskrifva festen för er. Telegrafen har väl också förekommit mig med det vigtigaste. Första dagen gynnades af det herrligaste solsken, och det ögonblick, då konungen, omgifven af en lysande generalstab i spetsen för trupperna ryckte in genom Brandenburgstullporten samt efter att ha blifvit helsad af de unga flickorna och derefter af borgmästaren gjorde sitt seoertåg utåt den praktfullt smyckade gatan Unter den Linden?, var verkligen gripan: de. Hänryckningen bland befolkningen, som öfverhöljde de hemkommande trupperna med blommor och följde dem med skallande hurrarop, var obeskriflig. Till och med utländska åskådare hänfördes af detta skådespel. Man kände inom sig, att nationen firade mer än en seger öfver den fiende, som hotat fäderneslandet — att hon höjde sitt jubel åt de hjeltemodiga skaror, som befriat Preussen och Tyskland från den Metternischska Hofburgpolitikens vasallskap. : Först på Königgrätz-dagen återlann Preussen sig ejelf och erhöll den tyska enheten sin första garanti. Alla insågo, att verket ännu icke är fullbordadt och att det pånyttfödda Tyskland ännu skall ha mången fiende att besegra såväl inom som utom landet, innan den tyska enhetsstat, till hvilken detta lands öden tydligen sträfva, bekommit en orubblig grundval. Men tillförsigten om en slutlig framgång röjdes i härens modiga hållning och folkets glada jubelrop under de sista sköna dagarne. Andra festdagen gynnades icke lika mycket af vackert väder som den första. Det regnade på morgonen och aftonen, men Te deum i Lustgarten försiggick under den flera timmar långa mellantiden. För illuminationen hade i går afton storartade förberedelser vidtagits, men himmelen var då mulen, och ett störtregn kom också olägligt för belysningen. Men gårdagens glans var dock icke tillfinnandes ensamt på gatorna. Den gaf sitt återsken från den skrift, som förkunnade amnesti för alla politiska förbrytelser och brott. Länge hade en mängd familjer väntat, att deras far eller son, som ett oförsigtigt skrifvet ord inkastat i fängelse, skulle återgifvas åt dem, Det finns icke i Preussen några farliga politiska brottslingar. Vi ba icke något Cayenne eller Lambessa. Om sammansvärjningar har man här i landet sällan hört talas. Så mycket pinsammare är det, att några olyckligt tillkomnaf satser i ea eller annan ledande tidningsartikel skulle utestänga författarne från dessa dagars glada rörelse. För att anföra ett exempel, så har ju redaktören för en tidning i Königsberg suttit i fängelse, derföre att han infört ett telegrafsammandrag af det cirkulär, i hvilket lord John Russell för år och dag sedan ogillade fördraget i Gastein! Derför måste redaktören för en provins tidning böta, ehuru samma engelska cirkulär obehindradt aftrycktes af alla berlinska och öfriga preussiska blad. Dylika anomalier sårade folkets rättsmedvetande, men amnestien har lyckligtvis godtgjort detta onda. Detta var orsaken till den ännu gladare och högtidligare sinnesstämning, som gaf sig luft i går. Regeringen har genom amnestien utfört en på samma gång rättvis och klok handling. Politiken har, såsom man kan förstå, mäst vika för högtidsglädjen under dessa dagar. Om det Lavaletteska cirkuläret har dock mycket ordats, och det har icke litet bidragit att lugna sinnena för följderna af den preussiska segern. Kejsaren har öppet förkunnat sitt beslut att hålla fred med det ombildade Tyskland äfvensom sin öfvertygelse, att det förenade Tyskland lika litet som det unga Italien erbjuder någon fara för Frankrike. Den Thierska skolans föråldrade teorier ha härigenom blifvit grundligt desavuerade, och man kan hängifva sig åt hoppet, att man undanryckt fotfästet för en nordisk koalition, hvars själ Ryssland likasom i fordna dagar varit, samt att en god grannsämja mellan Frankrike, Preussen och Italien skall varaktigt grundlägga freden i mellersta Europa. Det berättas, att kejsar Napoleon, kort tid innan cirkuläret utfärdades, hade ett samtal med ryska ambassadören i Paris, hr v. Budberg. Kejsaren yttrade, att Frankrike icke hade att beklaga förbundsdagens försvinnande. Förbundsdagen med sin öster: rikiska majoritet hade alltid varit en öppen eller hemlig fiende till Frankrike, hvaremot det förenade Tyskland under Preussens ledning och Frankrike skulle kunna fredligt utveckla sig bredvid hvsrandra. Hr v. Budberg försökte förgäfves att omstämma kejsaren. Grefve Bismarck, som i anledning af festen utnämnts till generalmajor och chef för 7:de tunga landtvärnskavalleriregementet, bivistade båda dagarne festen till häst. Men han är likväl allvarsamt sjuk. Hans nerver äro starkt avgripna, och man befarar svårare följder. Läkarne lära hafva förespått honom Cavours öde, ifall han icke unnar sig några veckors hvila. x Civilstatens — pensionsinrättning. Sedan fullmäktige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning vid sammanträde år 1862, på det tillfälle och uppmuntran måtte lemnas civi tjenma dh Un mm et ng gt RS RA AR OD AR ;