Aftonbladet – 22 september 1866, sida 2

tyst satte sig vid sitt arbete. Hon hade strängt ransakat sig sjelf och förebrått sig den svagheten att låta sin styfmoders tanklösa infall så harma sig. Ingen visste bättre än hon huru Osbornes maka höll hans minne kärt och heligt, och huru hon lefde blott för sin son, utan en tanke på någon annan framtid än den att vara hans moder och vårdarinna. Ingen visste bättre än hon, huru ren och hjertlig den vänskap var, som förenade Roger och hans svägerska, och dock kunde hon låta några eofaldiga, förflagna ord så uppröra sitt sinne! Huru kom ! det sig att hon ej mer hade samma makt öfver sig sjelf, som fordom? Var det en följd af hennes långvariga sjukdom, en svaghet, som hon med tiden skulle öfvervinna? Ja, så var det, och hon skulle arbeta deremot så mycket hon förmådde, hon skulle försöka blifva stark och lugn som förr, och hon skulle icke tänka på — på hvad? Icke på annat än sina pligter: och sitt arbete. Emellertid torde väl Mollys föresatser lätt blifvit brutna, om hon ej snart derefter fått göra det utlofvade besöket hos Cyntia. Hennes far hade ej blott gifvit sitt samtycke dertill, utan sjelf följt henne till London och tillbragt en half dag i sin styfdotters hus, en sak, hvaröfver Cyntia var både stolt och glad, isynnerhet som han tycktes fiona sig ganska väl der. Molly skulle få blifva hos Cyntia i två eller tre veckor, sade doktörn till miss Browning, som dervid ansåg det vara sin pligt att påminna honom om alla de frestelser och farligheter, som uppfyllde detta förskräckliga London, icke förglömmande huru föga Cynua egnade sig till beskyddarinna för en ung, oerfaren flicka, som Molly. Men mr Gibson smålog blott, hvilket betydligt ökade miss Brownings farhågor.