och Molly var åter allena med sin styfmoder. Det var långa dagar som dessa båda Arla i hvarandras sällskap. Hade icke lady Harriet ett par gånger kommit på besök, af hvilken godhet och nedlåtenhet mrs Gibson alltid bragtes i förträffligt lynne, så had: kanske Mollys tålamod blifvit satt på alltför härdt prof. Heovnes lynne var ej heller så iemnt som fordom; stundom var hon nedstämd utan orsak, stundom åter glad af lika htet skäl, tyckte hon sjelf, stundom glödde hennes kind af en ofrivillig rodnad, då Cyntias ord vid deras samtal om Roger, också ofrivilligt, runno hennei sinnet. Hon beslöt ot: liga gånger att allsicke tänka derpå; hon sade sig ständigt att detta var ett af Cyntias vanliga förflugna infall — det var ju omöjligt! Roger var ej den som så snart glömde sin kärlek; som så lätt kunde öfverflytta den till en annan — till henne! Denna tanke var alltför djerf, den nästan betog henne andedrägten! Den var ju så dåraktig, den förvirrade hennes tankekraft! Nej, bort dermed! Aldrig, aldrig skulle den få återkomma! Och dock kom den beständigt och störde hennes lugn, störde den oskyldiga glädje hvaråt hon öfverlemnat sig, trygg i besittningen af hans återvunna vänskap. Och om någon skulle säga till Roger sjelf hvad -Cyntiasagt till henne! Mollys kinder brände ännu hetare vid denna tanke. Håde icke squiren en gång gjort det och hade icke Roger sagt att det var för sent4 att tänka derpå? Ja, det var för sent för en man som han — hans hjerta var dödt för kärleken — det var för sent, och dertill var Cyntia skuld. Ack! hvarföre skulle hon kasta bort detta ädla hjerta, hvarföre med sin obeständighet krossa det? Skulle han väl någonsin kunna blifva lycklig efter en sådan sorg? Och Molly brest i tårar, som