Aftonbladet – 19 september 1866, sida 2

Nej, jag minnes ej att.du någonsin spådde mig någaot?, svarade Molly mer och mer förundrad. Har du glömt att jag sade att Roger en gång i en framtid skulle gifta sig med dig?? Molly blef på en gång alldeles purparröd; hon kände för ett ögonblick en namnlös glädje strömma genom hjertat, men det var blott för ett ögonblick. I det nästa bleknade hon af smärta. Cyntia?, sade hen, ?huru kan du tala sä? Du vet väl att det är omöjligt.? Omöjligt? Skildes du då icke som vän ifrån honom.? Jo, jo, svarade Molly hastigt, och hon rodnade åter, ty hennes hjerta blef varmt vid tanken på afskedet. Kom han bit för ait taga afsked?? fortfor Cyntia. Nej, det var sannt, skarlakansfebern förhindrade ju detta. Du såg honom således ieke sedan du var på Hamley 26 Jo4, svarade Molly tveksamt, ty hon hade största lust att svara nej. Hvad?? utbrast Cyntia, med en sådan min af förvåning och häpenhet, nästan förskräckelse, att den framkallade ett emåleende på Mollys läppar, ehuru hon snarare kunde haft lust att gråta, hon visste knappt hvarför. Nej; kära Cyntia, sade hon hastigt, fö reställ dig inga orimligheter. Saken är helt snkelt den, att då pappa förbjöd Roger att comma hit, så kom han — så stod han — så ingo vi se honom stå der borta under stora okträdet och vifta med sin näsduk till afsked it mamma och mig. Mamma såg honom örst, men kände icke igen honom, ty han ar insvept i en stor kappa — det regnade rela dagen.? Qech der stod han i regnet och förnöjde