Aftonbladet – 19 september 1866, sida 2

STOCKHOLM den 19 Sept. Det fanns en tid — och det är icke länsre sedan än att medelåldersmän mycket väl minnas det — då vi här i Sverge: med stum häpnad betraktade tillämpningen i utandet af några bland dessa ujpfinningar, som utgöra vårt århundrades ära; men om vilka man hos oss var allmänt ense att sådantder icke passade för ett land, så fatigt som vårt, så backigt som vårt, med så ;les befolkning, med så stora afstånd och med så långa vintrar som vårt. En annan tid har kommit. Vi ha låtit oss gripas af tidens ström, och nu, en gång väl indragna I den mäktiga fåran, ha vi låtit oss dragas bort af henne med sådan fart, att vi nu mera icke göra synnerligen mycket buller: af någonting som göres i denna väg. I sjelfva verket tima dock allt emellanåt hos oss händelser, som väl förtjena att för ett ögonblick fängala vår uppmärksamhet. Så tf. ex. i dag, då vårt redan omfattande jernvägssystem för första gången sträcker ut en arm norr om hufvudstaden, mot de vidsträckta delar afvårt land, hvilka vi icke hittills närmat till rikets medelpunkt genom den nya tidens yppersta fortskaffningsmedel. Då detta nedskrifves afvakta vi hvarje ögonblick underrättelse med telegraten, att det festtäg, som inviger den nya banan, skall ha uppnått sin bestämmelseort, och i morgon skall längden af svenska statens ät allmänna rörelsen upplåtoa jernvägar vara ökad från 85!10:dels mil, som den se Inast utgjort, till I131:dels mil. Det är ganska eget att den jernväg, som måhända ifrågasattes först af alla häri landet, kommit så sent till utförande. Omkring tjugo år ha förflutit sedan ett förslag väcktes af grefve A. E. von Rosen, att med jernväg sammanbinda Stockholm och Upsala, och företaget ansågs då säsom redan afgjord sak; men mer än hundrade mil jernvägar ha blifvit byggda i andra delar af landet innan denna först påtänkta bana nu ändtligen kommit till stånd. Detta har sin förklaring deri, att sedan frågan om jernvägsanläggningar i, Sverge hade tagit den utsträckning, att det icke längre gällde blott en bana på försök, sammanbindande två punkter, mellan hvilka en stark personbefordring var att vänta, utan man började tala om ett, hela landet omfattande, system af jernvägar, blefvo meningarne mycket de lade derom, huruvida vägen Stockholm— Upsala utgjorde någon lämplig del i ettsådant system. Vi hyste för vär del den åsigten, att så icke var förhållandet, anseende vi den norrut gående jernvägen böra !edas i en riktning, som kunde bereda större fördelar åt landets näringar och inre handelsförbindelser än vi trott och tro att händelsen kan blifva med Upsalabanan. Våäråsigt blef dock icke de beslutande statsmyndigheternas, och Upsalabanan är nu byggd. Trogna vår vana, att önska det hvarje beslut och åtgärd, äfven dem som vi sjelfva sökt motverka medan de ännu utgjorde öppna frågor, må lända fäderneslandet till så mycken nytta som möjligt, tillönska vi nu all framgång åt det fullbordade verket, och vi göra det af så mycket uppriktigare hjerta, som vi äro fullt och fast öfvertygade, att de, som trott sig med denna jernväg för alltid fästa vid staden Upsela rikets främsta lärosäte, hafva ur sin räkning utelemnat många väsendtliga faktorer, och att den för landets andliga odling så vigtiga frågan om en högre bildningsanstalt i rikets hufvudstad, skall gå sin utveckling uh lyckliga lösning till mötes, oberoende deraf om Upsala ligger 2!, timmas väg från Stockholm, såsom nu, eller 5 å 6 timmar såsom tillförene.