Aftonbladet – 18 september 1866, sida 2

(Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 15 Sept. Underhandlingarne med Sachsen gå icke framåt. Allt hvad konung Johan hittills medgifvit är, att fästningen Königstein skall lemnas till Preussen, tilldess freden är afsluten och en ytterligare öfverenskommelse blifvit ingången om den definitiva besittningen af detta befästade slott vid Elbe. Men man är icke öfverens i någon annan punkt. Det är säkert, att Frankrike, trots de officiösa förnekelserna, mycket inverkar på underhandlingarne. Franska regeringen anmärker förnämligast, att det stadgande i fördraget i Prag den 13 Augusti, som till. försäkrar Sachsen integritet, blifvit uppgjordt genom Frankrikes bemedling. Men då Preussen vill påtvinga konungen af Sachsen nämnda Februarivilkor, låter det konung Johans suveränitet ega beständ blott till namnet. Man åberopar till stöd för detta argument grefve Bismarcks egna ord vid en sammankomst af ett af kammarens utskott, då han yttrade att Sachsen skulle så till sägandes få två suveräner, en militärchef, som skulle bli konungen af Preussen, och en civil chef, konungen af Sachsen. Detta öppna språk har gifvit styrka åt den tron, att då Preussen icke kunde ernå Sachsens införlifvande, ville det förmå konuog Johan att afsäga sig kronan till förmän för den Ernstska linien i Sachsen, d. v. s. för storhertigen af Weimar, konungens af Preussen svåger. Detta är det Frankrike söker förhindra. Man försäkrar, att Preussens ambassadör i Paris, grefve Goltz under sin sednaste vistelse i Berlin väl lugnat sin regering beträffande kejsar Napoleons afsigter, men itrigt tillstyrkt att visa undfallenhet för den tilltagande uppbrusning, som Preussens militära framgångar äckt inom vissa delar af det franska samhället och framför allt inom armån. Man har skäl att antaga, att kabinettet i Berlin skall fästa afseende vid dessa råd. Tack vare det franska beskyddet, får Sachsen troligen behålla sin armå, som icke skall ställas under konungens af Preussens befäl annat än under krig. Med andra ord, Sachsen skall behandlas såsom de öfriga medlemmarna af nordstatsförbundet. Detta är åtminstone hvad som allmänt antages såsom sannolikt. Skilnaden är endast, att Preussen skall ega nägra befästa punkter i Sachsen och särskildt vid Elbeöfvergångarne, emedan nämnda flod af den preussiska generalstaben betraktas såsom Berlins naturliga bilverk. Apropos grefve Goltz, är det icke fråga om hans förflyttande från Paris. Man var föga nöjd med honom i Berlin före kriget, från hvilket han afrådde, emedan en fransk intervention skulle kunna befaras. Längre fram vid tiden för fredspreliminärerna i Nicolsburg vacklade grefve Goltz i sin ställning. Man beskyllde honom att ha öfverskridit sina instruktioner genom att låta förstå i Paris, att Preussen skulle åtnöja sig med att få sitt område sammanhängande och att det icke gjorde anspråk på några vidsträcktare landvinningar. Det franska förslaget till preliminärer, hvilket prins Reuss förde från Paris till Nicolsburg, inneböll också ingenting om Preussens annexioner i norra Tyskland. Men sedermera har grefve Goltz ingått fred med grefve Bismarck. Här är rätta stället att beträffande underhandlingarne i Nicolsburg meddela en föga känd omständighet, hvilken sprider mycket ljus i historien om de diplomatiska underhandlingar, som föregingo fredsslutet med sterrike. Då Österrikes underhandlare, grefve Carolyi, ankom till det preussiska högqvarteret, hade Benedetti gjort stora ansträngningar att förmå Preussen att icke införlifva Hannover och de öfriga afsatta furstarnes länder. I stället för att rådgöra med Benedetti, gjorde grefve Carolyi sig icke en gång underrättad om underhandlingarnes ställning. Uteslutande upptagen af omsorgen att bevara det österrikiska områdets integritet, erbjöd han snart grefve Bismarck att låta Preussen efter behag förfoga öfver länderna norr om Mainlinien med undantag af Sachsen, hvars bistånd under kriget Österrike ville vedergälla genom att i sin ordning fordra detta lands integritet. Men för öfrigt skulle Preussen få ha fria händer. Man kan föreställa sig Benedettis förvåning och förlägenhet, när grefve Bismarck underrättade honom, att Österrike samtyckt till alla Preussens annexioner i norra Tyskland och att han, konseljpresidenten, noga vaktat sig för att vägra gå in på detta arrangement. Hvad Frankrike angick, skulle det icke, sade grefve Bismarck, vägra att samtycka till denna uppgörelse, då detta fått sin vilja fram, att preussarne icke ryckte in i Wien samt att Österrikes och Sachsens integritet bibehöllos. För öfrigt skulle F ankrike, som dessutom hade behandlat frågan om områdesförändringarne i norra Tyskland såsom en öppen fråga, icke kunna visa sig mera omedgöriigt än Österrike. Benedetti blef öfverrumplad och nödgades förskansa sig bakom förevändningen af bristande instruktioner. Emellertid blefvo preliminärerna ingångna och de preussiska annexionerna voro afgjorda. Österrikes medgörlighet i Nicolsburg löser gåtan af de underhandlingar, som föregingo freden. Mången tror, att kabinettet i Wien hade spekulerat på en osämja, som Preussens landvinningar skulle framkalla mellan denna makt och dess grannar på andra sidan om Rhen. Men äfven i detta afseende lär den österrikiska diplomatien ha storligen missräknat sig; ty kejsar Napoleon tyckes icke vara hågad att spela udda och jemnt om sitt lands tillvaro till fromma för Österrike. Alla tillförlitliga underrättelser från Paris gå ut på att försäkra, att freden icke så snart skall bli störd i Europa. Representantkammarens plena under den förflutna veckan ha icke varit af något synnerligen stort intresse och äro dessutom bekanta för er genom tidningarne. Herrehuset har antagit lagen om annexionerna, och representantkammaren vallagen för parlamentet. —K font exikanska kejsardömets fall, som synes nära fö estående, gifver engelska tidningen TA I La CK re