I StraCKaBUuc UL cha arne. InDYl CU, JYCK G mig den här! Och armen stannade i flic s kons händer; det var en träarm. Men dön dlom hennes förvåning, när gubben efte: h hvartannat ropade: ryck af mig högra benet a l venstra armen o. 8. Vv. . Den stackars flicken började bli riktig nlrädd att befinna sig ansigte mot anvigte el med en sådan der träkarl, eom när han sat r på stolen såg ut som en af de gamla sten bilderna, med armar och ben illa medfarne af tidens härjande tand. Men detta var icke allt. Gubben hade riktigt roligt af den förskräckelse som plå gade den stackars flickan, och räckande fran hufvudet röt han: se så, ryck nu bort bufvudet också! Flickan började skrika af alla krafter och gaf sig i väg så fort som om hin håle sjel? varit i hack och häl efter henne. 1) Det fattades verkligen denne tappre man . blott ett hufvud af guld och en mage af ryskt läder för ett vara ett värdigt motstycke till den bekante kapten Castagnette, som dog för några år sedan genom explosionen af en bomb, som suttit i hans kropp sedan 1815! Franska tidningarne med sednaste post meddela långa redogörelser för en fransk -I polisagents odysseiska irrfärder för att kunna -I gripa och befordra till straff en stortjuf al värsta slag. Vi meddela här ett kort utI drag ur dessa redogörelser, som ej äro utan l intresse: I För sju månader sedan försvann plötsligt I från staden Poitiers kassören vid dervarande afdelning ef Banque de Frincee, en herre med namnet Lamirande, lemnande eiter sig lett deficit af icke mindre än 786,000 francs: Hr Marsault, sekreterare i Banque de France, satte sig omedelbarligen i förbindelse med br Claude, den intelligente chefen för hemliga polisen, och anhöll att han ville ställa till Marssults disposition polisagesten Melin, som vid flera tillfällen visat stor förslagenhet och uthållighet i att taga reda på brottslingar. Melin satte sig genast 1 rörelse. Marsault hade ingen ennan upplysning att meddela Melin rörande Lamirande, än dennes signalement och hans försvinnande från Poitiers, som skett två dagar förut. Melin började med att göra förfrågningar hos alla fiacre-kuskar i Paris. Af en bland dem fick han veta, att en person, som rå beskrifningen möjligen kunde vara Lamirande, vid Örleansbanans bangård tagit den nämnde kuskens åkdon och åkt till Nordbanan. Den sluge agenten gntög genäst, att Lamirande gifvit sig af till Eogland. Genastsatte han efter honom till L :n.don. Der fick han några närmare upplysningar; han följde spåren efter den person hen antog vara Lamirande. Denne hade gjort en mängd inköp, bland annat af tre hattar hos en hattmakare i City, och småningom lyckades Melin leta ut, att denne pereon gått ombord på en ångbåt med destination till Newyork. Melin hade öppen fullmakt och hyrde straxt en ångbåt, som gick direkte till Newyork, hvarigenom han hoppades komma före den ångbåt, på hvilken den supponerade Låamirande reste. Melin var emellertid mycket orolig för att Lamirande kunde stiga af någonstädes, ty den ångbåt, på hvilken ban for, anlöpte några latser innan den ankom till Newyork. Men yckligtvis förböll det sig ej så. Vid debarkeringen grep han ganska riktigt Lamirande. Men ordern för dennes arresterande, som han håde med sig, ansågs i Amerika ej vara fullt tillfredsställande. Ex-kassören påstod sig heta Lasnier och vara bosatt i Förenta Staterna. Det var till ett slags restauration som Melin bade fört sin man. Dennes hatt stod på ett bord. — Förlåt, min herre, sade agenten, ni kommer frän London, ni har ju köpt er hatt der? Polismannen kände igen stämpeln med adressen på hattmakaren i City. Lamirande förlorade nu sin förra säkerhet. Med tillhbjelp af franska konsuln fick Melin hönom slutligen insatt i häkte. Frågan om utlemnandet af brottslingar är mycket invecklad i Amerika, såsom bekant. Undersökningen drog ut på längden och, tack vare Lamirandes advokater och Newyorkpolisens efterlätenhet, lyckades han komma på flykten. Nu började Melin misströsta om att kunna gripa rymmaren, såsom han sjelf bekänner; men hans uthållighet öfvergaf honom icke. Han fattade mod igen; förskaffade sig nya upplysningar och kom till den öfvertygelse, att Lamirande begifvit sig till Canada. Han reste skyndsämt efter dit och när han kom till staden Prairie får han åter fatt i sin man. Nya svårigheter uppstödo för att få karlen utlemnad, men Melin förstod öfvervinna dem alla. Af guvernören hade Melin erhållit tillåtelse att medföra sin fånge, i samma ögonblick en ny tolkning af lagen var nära att försätta honom i fribet igen. Hade denna tolkning tillämpats, var Melins beslut att med våld bortföra Lamirande. Men guvexnörens tillåtelse fick gälla. Frår Canada anlände den 8 Sept. Iyckligen till Nordbanans bangård i Paris Melin och en canadisk polistjetsteman, med exkassören i godt förvar. När Lamirande blef arresterad i Prairie, visiteredes ban af Melin, som anträffade hos honom — trettiotvå sous och en revolver. — l Hvarför hår ni detta vapen? frågade polisagenten. — För att begagna mot tjufvar, svarade exkassören kallt. — Och ni har ej! tänkt på att begagna det mot er sjelf? — Nej, det har jag aldrig tänkt. Men låtom oss återkomina tilll dessa trettiotvå sous. Enligt sin egen bekännelse hade Lamirande lemnat Poitiers med 480.000 franes i banknoter. Skilnaden mellan detta belopp och det ofvan angifna hade hen försfört på nöjen och spel; Lamirande hade varit Poitiers förnämsta dandy. Hvad som mest oroat honom under flykten var den volnminösa packen af de 450 banknoterna, Vid hvarje steg han tog, i hvarje person han mötte, fruktade han att tröffa sina efterspanare; vidare fruktade han också för, att tulltjeostemännen skulle finna något misstänkt, att han förde med sig ett så stort belopp i kontanter. Han vidtog derför följ besynnerliga ; utväg: köpte si jonde besynnerliga ;utväg: han köpte sig Rev rt Rea Ivor EE IV