Aftonbladet – 17 september 1866, sida 2

Frågan om hvilken andel den internatioella associationen af arbetare borde taga i triderna mellan kapitalet och arbetet förnledde en liflig debatt. De franska arbearne yrkade att associationen ej borde taga ågon befattning med arbetsinställningat gröves och strikes) och snsågo ait dessa sröves ej voro egnade att förbättra arbetarnes tällning. De påpekade de stora fördelarse vf assocationer mellan arbetare och visade wela ihåligheten af det system rom adopterades 1848 och som bestod i att vänta allt vf staten. Engelsmän och tyskar, bosatia i Londov, kämpade för upprätthållandet af orincipen om strikens nytta, men de förmådde ej öfvertyga sina motståndare, och kongressen beslöt utartetandet af en statistik öfver arbetarnes antal och atällning inom hvarje komitts område, på det man måtte få kännedom om hvarest det var öf:erflöd eller brist på armar. Diskussionen om samarbetande associationer var helt kort, ty slla voro ense derom, att dylita associationer bidrogo mycket till höjandet af de arbetande klassornas så väl materiella som moraliska välbefinnande. . De indirekta skatterza blefvo mycket kritiserade, och många misstag begingos vd debatten af detta ämne. Ena ledamot ville icke ha skatt under någon form. Detta vore viss sligen beqvämt, säger Patrie, för den skattskyldige; men då vore det också slut med oll civilisation, och vi skulle återgå till barbariets dagar. Dylika enfaldigheter är det ej värdt att diskutera. Beträffsnde frägan om inrättandet af folkbenker inskränkte sig kongressen till uttryckandet af den önskan, att exv afbasdling, som i grurd och botten behandl detta ämne, blefve före nästa kongress utarbetad af kompetent person. Rörande arbetstiderna i fabriker och verkstäder voro meningarne mycket delade. Hvarje land försvarsde sitt system. Enselsmännen ville ej arbeta mer än åtta timmar; fransmännen hade mod att hålla ut längree Man inskränkte sig till att önska i princip en nedsättning af arbetstimmarnes ental, men någon resolutioa fattades ej i detta häns. ende, Lika litet blef man ense rörande qvinnors användande i yrkena. Här var det fraosmännes, som visade sig vara afvogt sinnade mot qvinnans arbete; engelsmännen åter erkände hennes rätt att täfla med manren til tyllandet at familjens behof. Ämnet gat anledning till låvga diskussioner, utan ett dock frågan fördes ett sleg läsgre framåt. Alla stående srmter blefvo enhälligt kullkastede i ett ing: återstår att få kabivet ternas bifall bä tili! Hvad den religiösa frågan angick, vifle man låta hvsr och en följa sia ötveriygelse. Dock förkla hög ucligt art kyrka och stat borde ekiljas åt. sen beslöt, att den i Sepiembel nästa är skall samlas i Lausanne.