Aftonbladet – 15 september 1866, sida 3

Krönika. Innehåll: Ur Abderas krönika. — Saltafvel. — Skogefallning — Skjortsömnad. — Utvög för fyllningsäm nen. — Vattenledningsoch kloakvösende. — Hippo. krates i Abdera och förste stadsläkaren i Stockholm — Belägrivgstillstånd. — Stockholm ger sig dock icke så I — Lefvande lif mellan ovädren och dödarna —V alurnan. — De besogrades tröst. I Abdera utgick årligen mycket pengar för salt. För att göra slut på den ruine. rande utländska importen af denna vara föreslog en af stadens borgare, hvad vårs stora svenska nationalekonomer af den pro tektionistiska skolan aldrig skulle hittat på, at man sjelf skulle så det, och detta förslag fann, efter magistratens förordande, all mänt bifall. Man utsåg den bästa jorder utanför staden till experimentalfält för salt afveln, man köpte ett stort antal tunnor sal och sådde dem. Frampå sommaren öfver. grodde hela fältet med nässlor. En abderit, som i något ärende hade varit inne på nämnde fält och dervid kommit att bränns sig på nässlorna, berättade vid -sin återkomst. till staden för sina medborgare hurusum saltet nu växte förträffligt och at! han hade smakat derpå. Magistraten för. samlade sig tillika med borgerskapet, och en hemställan gjordes om det icke skulle vara skäl att på stadens bekostnad håila en vaktkarl, som dag och natt gick omkriog på saltåkern och såg efter att ingen kom och trampade ned saltet. ?Men?, sade en af rådmännen, ?om denne man skall gä omkring på åkern, kommer han ju sjelf att nedtrampa dew. Avmärkniogen befanns grundad, och efter mogen öfverläggning blef det af borgmästare och råd med menige borgerskapet beslutadt att vaktkarlen dag och natt skulle af fyra man läras omkring på åkern. Ni känner historien om några abderiters egendomliga sätt att fälla skog, hur de, när de funno ett passande träd, kröpo upp i detsamma, hur deras förman derpå hävgde sig vid en af de största grenarne med tillsägelse åt kamraterna att hänga sig den ena efter den andra vid hans fötter, huru: som han sedan tillsade dem att hälla fast medan han spottade i händerna för att få säkrare tag, och hurusom, i samma ögonblick han släppte, hela raden af abderiter låg i backen. De nabderitiska qvionornas metod att förfärdiga skjortor åt sina män var ock anmärkningsvärd. De sydde ihop ett stycke lärtt i form af en säck, och när densamma så tillvida var färdig, hängde de säcken öfver hufvudet på mannen, som då tick lof att sätta sig ned på golfvet, medan hustrun med en sten eller ett vedtrad bultade så länge på säckbotten öfver hans hjessa, tills det gick hål och hufvudet sålunda kom fram. En gång, då abderiterna skulle gräfva en kanal, voro de bekymrade hvar de skulle göra af den massa jord och grus, som de dervid fingo till öfverlopps. Abderiterna hade icke någon Nybrovik att fylla. Ettaf deras slughutvuden hittadeslutliven på att den öfverflödiga jordoch grusmassan kunde nedkastas i en stor grop, som han föreslog att man för sådant ändamål skulle gräfva utanför staden. Detta blef äfven de abderitiska herrar stadsfullmäktiges beslut. De gamles aqvedukter äro verldsberömda. Sesostiis i Egypten, Semiramis i Babylon, Salomo och Hiskia bland israeliterna, censorn Appius Claudius Crassus Ccecus i Rom ha gjort sig odödliga genom sina storartade arbeten i nämnde väg. Vattenledningen i Abdera var icke mindre utmärkt i sitt slag, ehuru filtreringsväsendet vissa tider på äret skall ha lemnat åtskilligt öfrigt att önska. Filtreradt eller ej smakade vattenledningsvattnet abderiterna så väl, att de, efter införandet deraf, icke ville veta af något annat vatten; och de höllo sig så mycket hellre till detta ensamt, som de, sedan vattenledningen blifvit färdig, i öfvertygelsen om dess fullkomliga tillfyllestgörelse för behofvet, icke hade någou angelägnare omsorg än att fylla igen alla stadens brunnar. I tidernas lopp fingo abderiterna slutligen också en aning om fördelen af kloakinrättningar, hvarom i våra dagar mycket tvistas och i afseende hvarpå jag inskränker mig till att hänvisa till Victor Hugos roman Les Miserables?, i hvilken detta ämne finnes nöjaktigt uttömdt i det särskilda kapitel i tionde delen, som den snillrike författaren egnat deråt. Nog af, abderiterna byggde sig en kloak och, sinnrika såsom alltid, ställde de så till, att kloaken kom att utmynna midt i vattenledningsbassinen. Detta företag var fullt så abderitiskt som något af de föregående, och vi skulle funnit detta lika löjeväckande som dessa, om storverket hade blifvit utfördt nere i Thracien och för ett par tusen år sedan; saken passerar dock raljeriet när man erfar att det icke är i det gamla klassiska Abdera, Demokrits, den skrattande filosofens födelsestad, utan i det moderna Stockholm, frih. Bildts, borgmästar Eklunds, öfverstlöjtnant Leyonanckers och kapten Theorells Stockholm, ett så abderitiskt verk kommit till stånd. Det är berättadt att abderiternas glada filosof derigenom att han i sitt lefnadssätt skilde sig ifrån mängden ådrog sig misstankan att vara tokig och att hans landsmän skickade efter Hippokrates för att kurera honom. Efter att ha talat med patienten förklarade den vise läkaren att abderiterna voro tokigare än han. Förste stadsläkaren i Stockholm, medicinalrådet Carison, har redan sagt sin tanka om kloakledningen; hvad skall han säga om oss stockholmare, ifall vi låta härvid bero? En stad i belägringstillstånd skulle, bombkastningen afräknad, icke kunna ansättas hårdare af fienden än de eju holmarnes af