Aftonbladet – 15 september 1866, sida 2

till diligensen! Jag måste skicka bort honom — klockan är ju balf ett. Hvarpå hon tog upp sitt ur och höll det utom fönstret och pekade på urtaflan, allt under det hon stod midt i fönstret. Molly fick blott dyka upp än på ena, än på andra sidan om mrs Gibsons oupphörligt flaxande vingar, som hennes armar kunde kallas, ty de voro i ständig rörelse, Hon tyckte dock att Roger vände på hufvudet som för att se efter henne hvar gång hon försvann. Slutligen gick han bort, långsamt, långsamt, och såg sig; ofta om; i trots af mrs Gibsons ur och hennes uttrycksfulla åtbörder. Ändtligen lemnade hon fönstret och Molly intog tyst hennes plats för att få se ännu en skymt af honom, innan vägens krökning dolde honom för hennes blickar. Han visste också väl att några få steg skulle bringa honom ur sigte och vände sig om ännu en gång, och än en gång fladdrade hans hvita mnäsduk iluften, Molly hviftade ifrigt till svar — och så var han borta! Och Molly återvände till sin sybåge, lycklig, varm om hjerta och kinder, glad och sorgsen på en gång, och tänkte vid sig sjelf att vänskapen är bra ljuf! Zz 5 Då hon återkom till medvetande af tid och rum, hörde hon mrs Gibson säga: Roger Hamley har visst aldrig varit af mina gunstlingar, men denna lilla artighet af honom påminner mig bra mycket om en alltför hygglig ung man — en soupirant, som det heter på franska — löjtnant Harper — du har visst hört mig tala om honom, Molly ?4 4 Ja, utan tvifv. 14, svarade Molly förströdd. Du kommer väl ihåg huru ihärdig hans tillgifvenhet var för mig, då jag var hos mrs Duncombes — det var min första plats