Aftonbladet – 15 september 1866, sida 2

sons hand. Och jag får ju se henne en enda gång innan jag reser?4 Nej alldeles icke. Jag hvarken bör eller. vill tillåta det. Men ni framför väl min helsning till henne? Till henne och min hustru på samma gång. Jag vill ej på något sätt vara budbärare er emellan. Nåväl, säg dem då båda huru djupt ert förbud att se dem smärtar mig — säg det i så kraftiga ord ni kan. Jag ser att jag måste lyda. Men om jag ej med lifvet kommer åter, så skall min vålnad förfölja er för det ni kan vara så grym. Nå, det tycker jag om. En klok och lärd man kär öfver öronen — det kan vara något att se! Ingen öfverträffar honom i dårskap. Farväl! Farväl! Ni träffar Molly i afton, nilt Ja, och ni träffar er far. Men den tanken afpressar icke mig några djupa suckar. Mr Gibson helsade sin hustru och Molly från Roger samma dag vid middagsbordet. Molly hade ej väntat att få återse den sednare, efter allt hvad hennes far sagt om faran för smitta, men då hon nu fick föra att det verkligen var omöjligt, föreföll det henne som om hon varit fullkomligt oberedd derpå. Hon sade ingenting, men hennes far märkte att hon efter denna underrättelse blott lekte med sin knif och gaffel i stället för att äta och att hon slutligen med dem dolde återstoden af sin portion, som hon knappt vidrört. tEn far och en älskare — älskaren vinner alltid4, tänkte han litet nedslagen. Och han också blef likgiltig för sin middag. Mrs Gibson pratade oupphörligt; ingen hörde på henne. Dagen för Rogers afresa kom. Molly